Att värna lusten

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Femåringen har skrivit sin första bok! I säkert en timme satt han koncentrerat böjd över högen med papper och häftade, skrev och ritade. Och för allra första gången kan jag läsa det han skriver. Jag förstår vad han vill berätta utan att han behöver förklara. Han är så stolt, hans ögon lyser!

”Varför skriver du baklänges?” frågar åttaåringen kritiskt. ”En stavas faktiskt E N och inte bara N!”

IMG_1302.jpg

”AJ, MOR SNUBBLADE PÅ EN STOCK.”

”Schh …” säger jag och försöker dämpa honom, han som just lärt sig skriva så som skolan säger att han ska skriva.

Elvaåringen kommer.

” Oj, vilken bra bok!” säger han uppmuntrande till minsta brorsan. Han är så pass mycket äldre att han inte behöver konkurrera.

 

IMG_1301.jpg

”SEN HITTADE HON EN MAN, DE PUSSADES”

Elvaåringen började skriva när han nyss hade fyllt fyra. Vid fem års ålder skrev han sida upp och sida ner med helt fantastiska berättelser som var fullt läsbara. Jag kan verkligen inspireras av hans ohämmade sätt att skriva. Till exempel är han en mästare på att bygga upp ett klimax som bara blir värre och värre och när du tror att det inte kan bli värre så blir det ännu värre! Min sinnebild av det mest maxade klimaxet är hämtat ur en av hans historier: Jorden har sprängts och det är bara de två karaktärerna som det handlar om kvar. De står på en grästuva som svävar i rymden. Och då delar sig grästuvan mitt itu!

I flera år skrev han nästan dagligen och pratade vitt och brett om att han skulle bli författare. Det var hans stora intresse och fantasin flödade. I andra klass fick han läsa sina böcker högt inför klassen på svenskalektionerna – klasskompisarna föredrog hans historier framför lärarens högläsning. All cred till läraren som vågade låta honom göra detta (trots att en av böckerna hette Sture blir full och handlade om ett barn som blev itvingad jäst frukt av sina föräldrar och blev full …). Tyvärr var det samma lärare som också fick honom att sluta skriva tvärt. I ett skriftligt omdöme fick han kommentaren att han hade en slarvig handstil.

”Jag ska aldrig skriva något mer i hela mitt liv!” skrek han då och sprang gråtande därifrån.

Och hittills har han hållit det löftet. Tyvärr. Visst, han skriver lydigt berättelser på uppdrag i skolan, men han har inte skrivit någonting spontant hemma efter den dagen.

Jag tänker att det måste vara så oerhört svårt att vara lärare! För hur går du tillväga för att lyckas fånga upp och uppmuntra varje enskild elevs skrivlust? Varje unikt uttryck, varje säregen fantasi, varje litet frö till något storartat? Och samtidigt tala om vad som är rätt och fel?

Som förälder försöker jag att rätta så lite som möjligt. Frågar de så får de svar, men jag petar aldrig i varken text eller handstil självmant. För lusten måste alltid få komma först! Lusten måste värnas. Utan lust så blir det aldrig några böcker skrivna.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att värna lusten

  1. herrarnes skriver:

    Skolan.. bra till mycket men kan åxå kväva en sprudlande kreativitet till döds.
    Jag skrev motvilligt i skolan. För många regler och måsten. Dissekerade texter där fokus låg på helt fel saker, enligt mig.
    Däremot skrev jag på fritiden. Helt utan regler och så som jag ville ha det. En hel del naiva punktexter blev det men jag fick i alla fall skriva på mina villkor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s