Gästbloggare: Ylva Gripfelt

ylva.jpg

Foto: Alice Hedström

Jag såg inte mig själv som en skrivande person förrän den dag då jag behövde snabba, enkla pengar att leva av. Vad skulle jag göra? Jag hade en master i litteraturvetenskap och fick blodsockerfall av tanken på ett liv som akademiker. Administratör vid högskolan hade jag testat på i några olika roller men ju större ansvar jag tog mig an desto mer död kände jag mig. Åtta till fem, lunchrast, kallprat, planeringsmöte, kokostoppar som växte i munnen. Nej. Jag testade på Lärarjouren och spenderade större delen av dagarna i Stockholms kollektivtrafik.

Det var i den vevan som jag blev uppringd av en kulturtidskrift som jag med glatt mod hade jobbat gratis för till och från i några år. De undrade om jag kunde projektleda den unga scenen på deras litteraturfestival. Javisst, gärna! Och pengarna? Jag lyckades förhandla mig till en lön. För den kunde jag betala hyran, köpa mat och någon bärs. Det var kul. Jag tyckte om att läsa texter som folk skrivit och skickat in, texter om sånt som betydde något för dem, sätta ihop ett program, tänka på helheten, publik – medverkande, till och med att för tjugonde gången ringa upp Dagens Nyheter och tjata på dem om att lägga in en notis.

Mitt namn var Ylva Gripfelt, ärendet var viktigt, och jag fick en lön! Jantelag och Svenssonliv, ajöss. Jag mådde prima. Men projektet var inte för evigt. Jag minns inte vad jag hade tänkt mig sen. Det hade visserligen inte verkat omöjligt att jag skulle få ta över den löpande projektledningen av tidskriftens evenemang. Kanske räknade jag i min hybris kallt med det. Och så blev det också. Jag fick ut fantastiska 15 000 kr i månaden, arbetsplatsen kändes levande, nu kunde jag komma till min rätt och lära mig saker. Chefredaktören var inte sen med att snappa upp min entusiasm. Att bränna musklerna fanns det alla möjligheter till, och jobbet var ju så roligt att det gjorde väl inget om jag jobbade över alla arbetsdagar i veckan och förstås deltog under helgerna vid de evenemang som jag själv hade filat fram. Allt detta var naturligt och normalt och under ett halvår var det verkligen en lycklig tid även när det kretsade i princip helt kring tidskriften. Men mellan mig och chefen fanns oenigheter som växte under året. Jag var stolt över det jag åstadkom och ville bestämma saker över arbetet som jag utförde. Det som till en början hade hetat framfötter och kreativitet utgjorde nu ett hot mot hennes chefsroll. Hon kom med förskräckliga förslag på evenemang som jag skulle projektleda. Jag skulle förstå att jag var anställd, “det här är ingen plattform för din politiska agenda”. Fine. Jag kämpade emot så gott jag kunde men arbetet blev slitsamt och jag mådde allt sämre.

Under höstens första evenemang träffade jag en författare som skulle bli min nya kollega. Han satt med i tidskriften Kritikers redaktionsråd och det tyckte han att jag också skulle göra. Kunde jag förresten inte arbeta för Kritiker istället, ta över samordningen där, dra in lite pengar? Jo.. visst. Men vad skulle jag leva av? I Kritiker fanns i det skedet inga medel utöver produktionsstödet från Kulturrådet. Jag behövde något som genererade snabba, enkla pengar, så att jag kunde leva samtidigt som jag arbetade ideellt för Kritiker. Skriver du då, frågade han. Skriver? Vadå? Ja men dikter, berättelser, kanske essäer, sånt! Det hade jag väl gjort lite grann, men mest på kul. Jag kände mig hemma som läsare och nu även som projektledare på litteraturområdet, det var väl där omkring jag skulle röra mig. Att jag skulle vara en person som själv skrev! Den tanken hade inte slagit mig sen jag var barn.

I alla fall, möjligheten fanns fortfarande att söka kurser i skrivande vid folkhögskola och få studiemedel ur den kvoten. Visst kändes det som en något cynisk ingång till skrivande, men så ljust och varmt det kändes också! Arbeta med en fin litteraturtidskrift, skriva poesi och kunna leva – JA! Jag sa upp mig från kulturtidskriften och tog mig igenom årets sista månader där. I slutet av januari kom de första kulorna från CSN.

Jag undrar om ni också ser hunden som ligger begraven någonstans mellan en första dröm om skrivande och döden? Eller, det handlar väl inte nödvändigtvis om just att skriva, utan om det som drev mig bort från universitetet, från dess byråkrati, från vikariekarusellen och sedan kulturtidskriften, och som ledde mig till osäkrare och tuffare arbetsförhållanden. Det var mitt liv som fick mig att fly dessa hundbyggen. Och fast att jag inte blir kvitt hunden har jag i alla fall mitt liv.

 

Ylva Gripfelt är anställd på tidskriften Kritiker sedan 2015 och arbetar där som ansvarig utgivare, kassör, redaktör, projektledare, samordnare, ordförande, kommunikatör. Lönen är i dagsläget ungefär hälften av vad kulturtidskriften betalade. 2015-2016 studerade hon vid Skurups skrivarlinje. Utdrag av hennes poesi och dramatik har publicerats i tidskrifter och antologier. Hösten 2017 medverkade hon i Sveriges radios “Dagens dikt”. Hon arbetar sedan ett par år med att färdigställa manus. Hon har inte bråttom.

Advertisements
This entry was posted in Debut, Gästbloggare, poesi, Skrivutbildningar. Bookmark the permalink.

2 Responses to Gästbloggare: Ylva Gripfelt

  1. Tack för att du ville kommentera min berättelse. Jag tänker annorlunda. Det är roligt.

  2. Manuskt says:

    Bråttom eller inte – ditt liv och din tid är värt skälig lön, semesterersättning och tjänstepension. Varenda krona du tjänar in nu kommer att påverka din pension sedan, hur tråkigt det än är.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s