En lärares avgörande roll

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det finns lärare och så finns det lärare. Saker som lärare har sagt eller gjort under årens lopp sätter sina spår. Både om det har varit bra eller mindre bra saker. Oftast sätter de sig som en sanning. På det sättet har lärare verkligen möjligheten att påverka framtiden för en elev. Under mellanstadiet och högstadiet älskade jag att skriva. Jag minns att vi fick skriva mycket i skolan och vi fick fantisera fritt och skriva vilka berättelser vi ville. Det var det absolut roligaste jag visste. Jag hade bra betyg i svenska på högstadiet och kände att skriva nog faktiskt var något jag behärskade.

Sedan förändrades allt på gymnasiet. Plötsligt fick vi inte längre skriva skönlitterära berättelser. Istället var allt väldigt styrt. Vi skulle skriva diktanalyser och bokreferat, men vi fick inte välja dikter eller böcker själva. Vi skulle göra textanalyser och skriver uppsatser utifrån fasta teman. Jag fattar, gymnasiet är en förberedelse för högskolan. Men betyder det ändå att det inte kan finnas något utrymme för att ibland få skriva fritt om valfritt ämne? Att ändå låta fantasin och kreativiteten få leva. Kan det inte finnas utrymme för att få välja en bok eller en dikt som en tycker om? Kan inte läsandet och skrivandet få vara roligt och lustfyllt?

Av någon anledning verkade min svensklärare på gymnasiet inte gilla mig och min bästa kompis. Vi blev allt som oftast sedda som en enhet istället för två individer. Jag minns att min klasskompis, som också alltid hade tyckt om att skriva och var bra på det, fick tillbaka en uppsats där läraren hade dragit ett rött diagonalt streck över en hel sida utan någon som helst kommentar eller förklaring. Det var rena döden för skrivlusten och självförtroendet.

Plötsligt fick jag betyg 3 på alla uppsatser och inlämningsuppgifter och det blev också mitt slutbetyg i svenska på gymnasiet. När jag gick ut gymnasiet gick jag också ut med den tvärsäkra uppfattningen att jag absolut inte kunde skriva.

Några år efter att jag hade gått ut gymnasiet bestämde jag mig för att läsa upp mina betyg för att komma in på juristlinjen. När jag gick igenom mina betyg bestämde jag att det fanns två ämnen som jag inte ens skulle försöka höja betygen i för att jag visste att jag inte skulle klara av det. Det ena ämnet var matematik och det andra var svenska, svenska språket. (Vi hade två svenskämnen).

Det första ämnet som jag läste upp var svenska, litteraturhistoria. Jag skulle förutom ett muntligt prov, skriva fem diktanalyser av valfria dikter samt skriva två bokreferat. Vid det muntliga provet gick läraren (inte min gamla svensklärare) även igenom mina diktanalyser och bokreferat. Hon frågade då om jag tänkte läsa upp betygen i fler ämnen. Det skulle jag ju.

”Du skriver verkligen bra. Du borde läsa upp ditt betyg i svenska; svenska språket”, sa hon.

Va? Hade jag verkligen hört rätt? Skriver bra? Det kan ju inte stämma. Min svensklärare på gymnasiet hade ju under tre års tid övertygat mig om motsatsen. Jag kunde inte ta in orden där och då, men efter några dagar funderade jag på vad läraren faktiskt hade sagt. Hon var trots allt lärare i svenska och läste förmodligen dagligen texter som gymnasieelever skrev. Det fanns ingen anledning till att hon skulle säga så om hon inte menade det. Jag tog därför så småningom mod till mig och läste upp mitt betyg i svenska, svenska språket och fick ”en solklar 5:a” som de lärarna sa som bedömde mig i det ämnet.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om den där läraren aldrig hade sagt till mig att jag skriver bra. Hade jag någonsin vågat skriva igen? Hade jag någonsin blivit författare? Det gör lite ont att tänka på det. Tänk om jag hade fortsatt leva med den fullständigt felaktiga bilden av mig själv.

Jag hoppas att alla lärare förstår vilken inverkan deras ord och handlingar har på ett barns eller en ungdoms liv. Jag har länge tänkt att jag borde skicka ett ex av någon av de novellsamlingar jag medverkar i till den lärare som sa de avgörande orden till mig och tacka henne. Idag är dagen då jag tänker göra det. För jag är henne evigt tacksam.

Advertisements
This entry was posted in Debut, Mia Kim and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to En lärares avgörande roll

  1. Pingback: Tack från en lärare | Debutantbloggen

  2. Sonja Arkert says:

    Tack för den fina boken ”Kära mamma”. Jag blev otroligt glad och rörd över att få veta att jag som lärare uppmuntrat en elev och blivande författare på ett så avgörande sätt. Jag tyckte mycket om din novell, Mia, och de andra som jag läst i novellsamlingen.
    Varma hälsningar från Sonja

    • Mia Kim says:

      Tusen tack, Sonja! Jag är så glad att jag har lyckats få kontakt med dig och kunnat framföra mitt varmaste tack!

  3. Hans Olzon says:

    Jag kan tipsa om min bok “Folkhemsflum och Betygsbulimi” med många och olika betraktelser på skolan.

    • Mia Kim says:

      Vad spännande den låter! Jag kollade in den på Adlibris. Hoppas att skolans verklighet inte är alltför dyster…

  4. Men fy vilken hemsk gymnasielärare! Och vilken tur att du orkade komma igen.
    Min lärare, Åke Lindgren, var alldeles underbar, berömde oss alltid, hela klassen, och sa att han var helt övertygad att åtminstone en av oss skulle bli författare. Han var en sann litteraturälskare, såg inte ner på en enda genre, och inspirerade oss till stordåd.

    • Mia Kim says:

      Jag blir alldeles rörd när jag läser om din fantastiska lärare. Och han hade ju rätt – åtminstone en av er blev författare! Så skönt att höra att det finns sådana uppmuntrande lärare!

  5. Anna Alemo says:

    Igenkänning! Jag älskade att skriva som barn. I låg- och mellanstadiet fick jag beröm och uppmuntran. I högstadiet skulle det skrivas på ett visst sätt och mina berättelser uppskattades inte längre. Min barndomsdröm om att bli författare gömdes undan långt inom mig. Jag kunde tydligen inte skriva. Det var ingen idé att ens försöka. Nu, mer än 25 år senare, har jag skrivit ett bokmanus. Det återstår fortfarande att se om jag kan skriva eller inte. Men jag har fått tillbaka min barndoms skrivarlust 🙂

    • Mia Kim says:

      Åh, vad härligt att du har tagit tillbaka din dröm och att du vågar skriva igen! Följ din dröm! Det är aldrig för sent! Lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s