En yrvaken intervju

IMG_1398.jpg

En journalist från Radio Sjuhärad ringde mig nyligen och ville prata om min bok. Hon hade hört att en tös från trakten, en Rångedalabo, sedan tjugo år utvandrad till Örebro, skulle debutera som författare. Nu ville hon prata om bland annat hur mycket inspiration jag har hämtat från min barndomsby.

Det var en skum känsla att klockan 07.15 ringa på dörren till ett tämligen mörkt och yrvaket radiohus i Örebro, bli inlotsad till en tom och nedsläckt studio där reglage och inställningar var förberedda för mig och lurarna kopplade till Radio Sjuhärad. Där blev jag sedan lämnad ensam i studiodunklet för att prata barndomsminnen i direktsändning med min gamla hembygd.

Och självklart har jag hämtat en massa inspiration från min barndomsby. Allt från vart grusvägar leder till hur brandlarmsknappar ser ut, hur grannar beter sig och vad som finns bakom kyrkan. Men framför allt känslan av att vara barn.

En annan fråga jag fick var hur jag som skådespelare kom på att jag ville börja skriva? Jag kan svara på den frågan lite utförligare här:

Det var på Teaterhögskolan, under det fjärde och sista året. Vår klass gjorde en slutproduktion som hette Försvunnen och handlade om människor som på ett eller annat sätt försvinner, frivilligt eller ofrivilligt. Utifrån det temat skrev vi vårt eget manus. Alla i klassen fick i uppgift att leverera scener, monologer, texter, dikter och sånger. Jag tog uppgiften på stort allvar. Jag satt på caféer mitt i natten med anteckningsblock och iakttog människor som försvunnit ur samhällets dagsljus, jag snappade upp dialoger på bussar och tåg och jag sökte till och med jobb på en detektivfirma! (ett jobb som jag sedan inte vågade gå på intervju för då de krävde att jag skulle möta chefen ensam på en mörk plats och hela firman osade kriminalitet …)

Dessutom skrev jag förstås utifrån mig själv.

Jag levde då i en relation som hade börjat skava lite. Jag kände mig åsidosatt, minns jag. Jag kände mig osedd och ja – försvunnen. Så jag skrev en scen om det. En scen där kvinnan i det gestaltade förhållandet uttryckte precis det som jag ville men inte vågade och kunde säga i det verkliga livet. Och jag minns så väl känslan på premiären. Mina två klasskamrater spelade upp min scen – och min pojkvän satt i publiken! Jag stod darrande i kulissen och tänkte att nu förstår han äntligen!

Han förstod inte. Förhållandet tog slut. (Kanske hade det trots allt varit mer verksamt med ord direkt ur min mun, vad vet jag? ) Men känslan av att genom konsten kunna påverka någon med mina egna ord dröjde sig kvar. Det var något lockande med att som skådespelare inte bara vara förmedlare av någon annans text och tankar, utan att faktiskt få vara den som styr över vad som ska berättas.

Länk till hela radiointervjun finns här.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s