Gästbloggare: Sara Larsson

Sara Larsson_3086_sep2017 - kopia.jpg

Jag hade blivit förvarnad. Inte en gång, utan många gånger.

”Jaså, det är dags för den andra svåra boken”, hade folk sagt och lett lite menande när jag berättade att jag precis hade börjat göra research igen, någon månad efter att min debutroman ”Den Första Lögnen” hade släppts. Fem års arbete hade äntligen gett resultat och jag var nu publicerad, fick hålla min bok i handen, läsa recensionerna som var mestadels positiva, ta emot tack och glada hejarop från entusiastiska läsare, ”Skynda dig och skriv igen, jag kan inte vänta på att få läsa din uppföljare!” Boken tog sig till och med utanför Sveriges gränser och jag borde ha varit överlycklig. Det var jag förstås också, men ändå fanns där en gnagande oro, en rastlöshet, en känsla av att det var bråttom. Bråttom att börja skriva igen innan jag helt tappat den disciplin som gjorde att jag faktiskt slutförde mitt debutmanus trots att jag inte hade några som helst garantier för att bli utgiven. Bråttom att komma ut med en andra bok innan läsarna helt glömt bort att jag existerade, eller att de hade gillat min roman. Bråttom att visa förlaget att min första bok inte var ett resultat av slumpen, en engångshändelse som aldrig skulle upprepas igen, utan att jag faktiskt kunde skriva. Ja, inte bara skriva, utan att jag också kunde göra det bättre än första gången

Jag hade alltså blivit förvarnad. Ändå kan jag inte ha fattat någonting alls, för jag log bara när människor runt omkring mig sa att den andra boken var den värsta. Det var då man skulle bevisa att man kunde göra om bravaden, det var då det plötsligt fanns en förväntan. I mitt stilla sinne tänkte jag att så himla svårt kunde det ju faktiskt inte bli. Jag hade trots allt lyckats skriva min debutroman utan särskilt mycket kunskap om bokskrivande i bagaget. Den andra boken borde därmed bli enklare, nu hade jag ju fått öva i flera år.

Allt detta tänkte jag alltså innan jag skrivit det första ordet, medan jag ännu bara höll på med research, intervjuade intressanta människor, läste böcker och artiklar i ämnet.

Sedan tog det stopp. Tvärstopp. Jag läste recensionerna från Den Första Lögnen, försökte ta in alla, delvis motstridiga, tyckanden om vad som var bra med boken och vad jag hade kunnat jobba mer med. Jag skrev och slängde. Slängde och skrev. Ingenting dög. Det där ”flowet” som alla författare brukar känna då och då, som jag hade känt stundtals med mitt första manus, infann sig överhuvudtaget inte. Först fastnade jag i intrigen. Jag kunde inte få ihop en fungerande intrig tyckte jag. Sedan sa en förläggare (inte min) till mig att det ändå är karaktärerna som är viktigast. Utan bra karaktärer spelar intrigen ingen som helst roll. Så då försökte jag fokusera på dem istället. Men allt kändes bara platt, dött, ointressant och jag började till slut tvivla på att jag överhuvudtaget kunde skriva.

Till det kom att jag hade tagit helt ledigt från mitt andra jobb (jag är konsult och egenföretagare) i ett halvår, enbart för att hinna komma igång ordentligt med roman nummer två. Nu stod jag plötsligt där, utan inkomst och med en tillvaro fylld av långa, oinspirerade och med tiden alltmer ångestladdade dagar som bara mynnade ut i förkastade texter. Jag var gråtfärdig och insåg att de som sagt att det var dags för den svåra andra romanen inte vetat vad de talade om. En svår andra roman hade jag kunnat stå ut med, men inte en helt omöjlig sådan. Och det var där jag hade hamnat. Jag tyckte inget dög längre, kände ingen som helst inspiration, kom inte framåt.

Så jag beslöt mig för att åka på skrivarhelg på Österlen, med en fantastisk skrivlärare som hade varit min lektör under arbetet med första boken. Tillsammans med åtta andra skribenter; författare, journalister och manusförfattare, var jag under två dagar helt upptagen med ett stort antal skrivövningar med tydligt deadline, ofta handlade det om så lite tid som 30 minuter per övning. Vi kunde få ett ord, en färg, en scen, och sedan skulle vi skriva utifrån det. Och när jag satt där, med klockan som tickade och ingen tid att hemfalla åt självömkan, så lossnade det plötsligt. Jag skrev fritt, orden bara trillade ner på pappret. Men det allra viktigaste var att jag tyckte att det var roligt. Den känslan hade jag inte upplevt på nästan ett år. När jag åkte hem från den skrivarhelgen, var det med en känsla av befrielse. Jag hade hållit mig själv i fångenskap genom att tänka på att det skulle gå snabbt, att det skulle bli bättre än förra gången, att det skulle tillfredsställa recensenterna. Jag var helt enkelt tvungen att försöka lossa bojorna och bli lite snällare mot mig själv.

Det skulle vara en lögn att påstå att skrivandet bara flöt på efter det. Det gjorde det absolut inte. Jag fortsatte att åka hiss mellan topp och dal och fler än en gång var jag på väg att ge upp. Men jag slutade tänka att det skulle vara klart en viss tid, jag slutade gå tillbaka och kritiskt granska allt jag skrivit. Istället skrev jag på och lät orden komma som de ville. Det blev viktigare att få ihop ett färdigt grovmanus än att sträva efter att allt skulle vara tipp topp från början.

När ”Aldrig Mer” var klar att skickas till förlaget våren 2017 kände jag för första gången att det faktiskt hade blivit bra. Trots att jag drabbats av en skrivkramp värre än något jag upplevt tidigare, trots att jag väldigt sällan upplevde någon form av flow, och trots att jag vissa dagar hade noll inspiration. Men jag skrev ändå, och någonstans i all den där texten som jag aldrig var riktigt nöjd med hittade jag då och då guldkorn. Guldkorn som till slut blev en ganska bra roman. Och kanske är det den insikten som har varit den viktigaste. Att skrivandet är hårt arbete. Att det kan bli bra, ja till och med riktigt bra, även när man inte upplever flödande inspiration. För att man fortsätter skriva, för att man aldrig ger upp. Det är den insikten som gör att jag vågar ge mig på en tredje roman, och det är den insikten som jag tror att det är jätteviktigt att ha med sig när man sitter med sitt allra första manus. Vänta inte på flow, fortsätt bara skriva. Då har du kommit en riktigt bra bit på vägen.

Larsson_Aldrig_mer_framsida_NY.jpg

Sara Larsson debuterade 2015 med romanen ”Den första lögnen”, en bok om könsroller, maktstrukturer och om rätten att säga nej. I hennes nya roman ”Aldrig mer” som släpptes i januari 2018 vävs tre människors öden samman i en högaktuell historia om kvinnor som utnyttjas i prostitution i Sverige och Europa.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s