Hur ska det sluta?

 

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Nu är första versionen av uppföljaren till Det fina med Kerstin så pass färdig att jag behöver förlagets respons. Så jag tog ett djupt andetag och tryckte på send. Swosch lät det när manuset flög genom luften från Dyltabruk i Närke till Karlavägen i Stockholm, och strax därpå fick jag ett glatt tack från min förläggare. Nu ska hon och redaktören läsa och återkoppla så att jag kan bearbeta och redigera under sommaren. Författarjobbet börjar kännas konkret. Jag vet vad som väntar. (Ungefär …) Ändå är det lite märkligt att redan börja redigera tvåan innan ettan finns ute. Men så fungerar det med triologier för barn och unga. Inom ett visst, inte alltför stort, tidsintervall bör alla tre böcker i en serie vara ute i handeln för att inte målgruppen – läsarna – ska bli för gamla eller tappa intresset. Då behövs framförhållning!

Det är konstigt, men att skicka ett manus digitalt ger mig exakt samma känsla som att stoppa en bunt med papper – ett originalmanus, det enda befintliga – i en brevlåda. Jag kan omöjligt läsa det jag har skrivit igen förrän jag har fått tillbaka texten med synpunkter. En stark kraft hindrar mig från att öppna dokumentet på datorns skrivbord, trots att jag har det precis framför mig. För skickat är skickat. Just nu finns det inte hos mig.

En tomhet infinner sig. Perfekt! Då kan jag börja med trean!

Jag samlar ihop mina lösa anteckningar – de kladdiga raderna från fickalmanackan, joggningsanteckningarna från mobilen och listan i datorn med potentiellt bra ämnen som jag har samlat på mig under många år. Okej, hur börjar jag? Och framför allt – hur ska det sluta? Vad ska hända med Kerstin? Och jag får lite samma känsla som jag hade i yngre tonåren. Då, när jag gick miste om hela ungdomslitteraturen för att det klassades som töntigt att läsa böcker. Då, när jag istället satt med pirr i magen och ett vitt papper framför mig för att skriva mina egna historier (för skriva hade ingen sagt var töntigt …) Och jag minns att jag tänkte att skriva var så mycket mer spännande än att läsa. För när du läser kan du ju alltid tjuvkika på sista sidan och se hur det går. Men när du skriver har du ingen aning om hur det ska sluta!

Så jag döper det nya tomma dokumentet till Kerstin 3. Första kapitlet kallar jag Födelsedagen. Jag tror att det ska handla lite om döden. Vi får se hur det går. Och det känns sååå spännande!

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s