Om problem och konflikter

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Jag hade en kille i min högstadieklass som förpestade mitt tonårsliv. Från första dagen i sjuan trakasserade han mig, viskade nedvärderande ord i förbifarten, suckade ljudligt om jag någon gång sa något i klassrummet och tafsade på mig när vi var ensamma i grupprummet. Han var ett problem som överskuggade alla andra tonårsproblem och hans beteende kom att prägla min självbild i många år. När jag tio år senare arbetade på Teater Martin Mutter och fick mitt allra första skrivuppdrag för scen valde jag att utnyttja honom retroaktivt. Det har han nog aldrig fått veta, men konflikten med honom hade en ganska stor roll i den feministiska berättarföreställning jag skrev för högstadietjejer och sedan spelade i klassrum under en längre tid. Jag drog in närmare en och en halv årslön på berättelsen om hans beteende. Kanske kan det kallas upprättelse?

Jag funderar just nu mycket på det här med problem och konflikter. Problem och konflikter är ju grunden i allt berättande, allt drama. Utan ett problem att lösa eller någon form av konflikt kommer inte handlingen framåt och texten blir fullkomligt ointressant. Och det är ju ofta problemen vi själva har genomlidit som i efterhand kan bli bra berättelser. Ändå hatar jag problem och konflikter, i verkliga livet! Jag kan omöjligt se något gott med dem i stunden, allt som stjäl energi från det lustfyllda suger! Jag vill att livet ska flyta på, enkelt och problemfritt, som ett riktigt dåligt drama. Jag vill att det ska vara fred, att diskmaskinen ska fungera, att alla ska vara friska, att taket ska hålla tätt, alla alla ska vara snälla och glada och att bilen ska låta som vanligt.

För först när allt är lugnt och bra så får jag ro att skriva. Då får jag ro att konstruera intressanta och skitjobbiga problem för mina påhittade karaktärer. Ju fler problem och konflikter jag har trasslat in dem i, desto mer lustfyllt känns det att sätta sig ner och skriva.

För tillfället ägnar jag dagarna åt att skriva på del tre i min Kerstin-triologi. Jag har hela tiden tänkt att någon ska dö, och jag har kommit fram till att det får bli katten. Men hur? Vilken anledning till en avlivning alternativt olycka kan jag hitta som skapar störst inre och yttre konflikt hos de drabbade? Jag prövar mig fram i tanken, känner på olika alternativ. Är det olika åsikter i familjen om avlivningen? Känner Kerstin att det är hennes fel? Har någon kört på katten? Vem? Försvinner den bara? På grund av vad då?

Ironiskt nog har min egen familj samtidigt hamnat i nästan samma problem. En vildkatt som har allierat sig med våra hönor har börjat ställa till bekymmer här hemma. Vi trodde länge att vi skulle lyckas tämja henne och få henne att fungera med våran egen katt, men de senaste veckorna har hon jagat bort honom och visat ett allmänt aggressivt och obehagligt beteende när hon har smugit in i vårt hus. Hon har tagit över gården. Vi är alla lite rädda för henne. Vi måste ta henne till veterinären och avliva henne. Att ta beslutet var skönt, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Hon låter sig inte fångas. Så nu sitter jag här, i skuggan vid trädgårdsbordet, några meter ifrån vår infångningsanordning. Kattan smyger i buskarna. Vi väntar på rätt tillfälle. Det är svårt att skriva idag. Ett blogginlägg är så långt som jag kommer. Jag kan omöjligt hitta på något mer kreativt kattproblem till boken innan det verkliga problemet är löst.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

3 Responses to Om problem och konflikter

  1. Hej! Jag har tagit hand om vildkatter sen en lång tid tillbaka och undrar om du inte kan be att någon kattförening kan ta hand om katten istället för avlivning? Du skriver att den är allmänt aggressivt, men jag har sett de mest aggressiva katterna blivit de absolut mysigaste. Det kräver dock tid och tålamod och jag tänker att en kattförening i området som du bor säkert tar emot katten istället för att den ska avlivas.

    • Hej secondsofmylife! Ja, självklart är det inte avliva vi i första hand vill, utan har tagit kontakt med de två katthem som finns här i regionen, men de har tyvärr inga platser. För info så lever katten fortfarande, hon var svårare att fånga in än vad vi föreställde oss, men har du möjlighet att ta hand om den så är du mer än välkommen hit till Örebro! Nu har hon dock jagat iväg vår huskatt, så vi är ganska oroliga i dagsläget. Hör gärna av dig igen om du har tips om någon konkret lösning. Vänliga hälsningar, Helena

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s