Återträff med Skurups-gänget

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell (webbversion)

Foto: Stefan Tell

I slutet av maj var jag på återträff med delar av folkhögskolegänget som jag läste med på Skurups folkhögskola. Vi gick där tillsammans 2007-2008, det är alltså 10 år sedan. En helg i mitten av maj åkte jag tåget ner till Skåne för att träffa delar av skrivargänget som bodde tillsammans på internatet och några ur filmklassen som vi umgicks mycket med.

Innan jag träffar dem åker jag pågatåget från Malmö till Simrishamn, förbi Skurup. Den där sträckan som jag åkt så många gånger tidigare även om sträckan in i Malmö är nydragen. Det är blommande rapsfält i gult, djupt blå himlar och vita fluffiga moln. Det är äppelblommens sista självande tid. Det är Skåne från sin vackraste sida och alla minnen som kommer tillbaka. Alla drömmar och försiktiga framtidsförhoppningar, hur mycket jag önskar att jag skulle kunna säga till mig själv då att drömmar faktiskt går att uppfylla och hur bra allt ändå skulle bli.

IMG_2209

På de där tågen läser jag årets antologi från Skurups Folkhögskola, det kändes rättvist att ta med den på resan. Karaokebaren är till skillnad från den antologi som vi gjorde riktigt snygg, både i omslag, formgivning och sättning. Den är dock vit, jag tycker alltid synd om vita böcker för att de blir så smutsiga. Men att läsa Karaokebaren förstärker min känsla av att förflytta mig tio år tillbaka i tiden. Inte för att årets texter på något sätt är daterade utan för att jag minns hur mycket energi vi lade i det där projektet, hur mycket drömmar som ryms inom dessa pärmar. Att jag på något sätt såg vår antologi som slutet, men att det istället är början. Jag minns det som en av våra lärare i Skurup sade: ”Alla ni som blir antagna hit har talang nog att bli utgivna, det handlar bara om att inte ge upp”. När jag läser blir jag än mer övertygad om att det är så, än mer inspirerad till att fortsätta skriva och jag hoppas verkligen att författarna i den här antologin känner precis samma, att deras röster behövs.

Jag blev antagen till skrivarlinjen på Skurup på reservplats och var antagligen den sista in i klassen. Det gjorde troligtvis mitt redan stora hävdelsebehov ännu större och jag var nog på många sätt odräglig att ha i en klass där kreativitet och skapande skulle stå i centrum. Jag hade höga krav och ville bli utmanad från dag ett. Istället möttes vi av ett lugn där allt var tillåtet och ingenting var fel. Den pedagogiken kom att forma hela klassen. Jag vet fortfarande inget annat sammanhang som är så tolerant och trygg, som respekterar människors olikheter mer.

Vi träffas i Malmö. Vissa har jag träffat mer nyligen, andra har jag inte sett sen vi slutade. Vissa följer jag i sociala medier, andra har valt att inte vara med. Det är både skrämmande och fantastiskt hur snabbt vi alla tar samma roller som vi hade i klassen. Det finns en lekfullhet och ett kreativt tankesätt som på en gång blir norm i den gruppen, och det är både inspirerande och befriande. Tillsammans förflyttar vi oss tio år tillbaka i tiden, det är som att vi har uppfunnit tidsmaskinen, lurat tiden.

Det mest fascinerande är hur betingad jag är på att skriva i sällskap av dessa människor. Hur jag dagen efter tänker i banor som jag inte har tänkt på länge, hittar lösningar och vägar att gå. På tåget hem börjar jag att skriva synopsis på det nya romanprojektet, inte för att jag borde, utan för att jag vill.

Annonser

Om Emelie Novotny

Debuterar med hästboken "Vänd rätt upp" på Bonnier Carlsen i maj 2018.
Det här inlägget postades i Debut, Emelie Novotny, Inspiration, Skrivutbildningar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s