Gästbloggare: Leif Eriksson

1468658957997

Jag är en berättarsjäl. Redan som liten och nyligen invigd i de skrivkunnigas skara började jag författa berättelser. Det litterära skovet slutade med en kortroman jag skrev på rasterna i åttonde klass. Alla dog. Inte i klassen, men i boken. Mer brutalt än sofistikerat. Alistair MacLean- och James Bond-inspirerat.

Musiken kom i min väg och jag föll för det lyriska formatet i låttexter. Långt från gängse berättelser om bärs, brudar och djävulskap lät jag mina säregna fantasier och funderingar blomma ut fritt i mina låttexter. Jag tror dock få, om ens någon, orkade lyssna på vad jag hade att säga. Jag ville dessutom låta publiken själva tolka det som jag innerst inne visste att jag ville berätta.

Men det var förmodligen just bärs, brudar och djävulskap som prioriterades av vår publik. Och bandets gitarrister ville riffa, basisten ville festa runt och trummisen ville hitta brudar och hitta på djävulskap, men jag kände att jag hade något att säga. Det var lönlöst. Kul som fan, men berättaren i mig kvävdes.

Efter rätt så många år då både livet och döden kom emellan tändes så gnistan till att skriva igen. Efter ytterligare smartass låttexter ingen läste eller alls skulle förstå om de faktiskt läste dem, och dessutom några noveller för byrålådan, bestämde jag mig för den ultimata utmaningen en berättarsjäl kan utsätta sig för: en fullängdsroman.

Inspirationen kom av det som händer i världen och i Sverige idag. Jag behövde få utlopp för den frustration jag kände inför all naivitet, okunskap och blåögdhet som mer och mer präglade min samtid. Jag ville bygga en historia som löst gjorde avstamp i den oro som många känner, men som så länge har avfärdats av tongivande röster i vårt samhälle. Och vad sådana avfärdanden kan leda till. Jag ville skriva en berättelse med beröringspunkter i vår egen värld.

Jag aspirerar inte till att komma med pekpinnar, sanningar, provokationer (ok, provokationer kanske ändå) eller ännu mera hat. Jag vill däremot dra allt till det absurda i en fiktiv historia driven till sin spets om galenskap, om förlorat hopp, om sökande efter manlighet och mening, om en outsiders plats i det nya hotfulla där ingen tar hans upplevelser och oro på allvar.

Ville skriva en berättelse om frustration, ilska, om dårskap. Ville skriva om då ett ledarskap glömmer ansvaret för sitt eget folk. Ville skriva om den fara en desillusionerad sökare både ser och själv kan vara om ingen lyssnar och förstår det uppenbara som händer med världen. Vad budskapet är? Tja, som vanligt är det till slut upp till publiken att hitta sina egna tolkningar. Jag är bara en berättarsjäl.

FärdenMotRagnarök
Leif Eriksson har ett förflutet inom hårdrocken med thrash metal-pionjärerna Maninnya Blade och har bland annat jobbat med låttexter i många år. Hans behov av att berätta har alltid drivit honom. Målet har inte varit självklart, men lusten har aldrig falnat.

Färden mot Ragnarök är Leif Erikssons debutroman.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare, Gäster, Genre, Inspiration, musik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s