Att skriva ett brev

HelenaHedlund20171207013 kopia

Foto: Kicki Nilsson

En gång i tiden var jag bra på att skriva brev. Inte bara bra på att skriva brev i bemärkelsen att jag faktiskt gjorde det, utan även betydligt bättre på att formulera mig i brevform än vad jag är idag.

Jag hade många brevvänner som barn. Dels sådana som jag hade fått genom annonser i KP eller Bamsetidningar (“Hej, jag är en tjej på nio jordsnurr som vill pennfajtas med någon som gillar hästar …” etc). Dels min kusin i Falun, (Hej hur mår du, jag mår bra, i Falun snöar det och är minus 2 grader. Hej då. PS Hur är vädret hos dig? DS”) Och så hade jag Gunnar, en vuxen kompis till min mamma, som brevvän. Gunnar var journalist och skrev brev på maskin, jag skrev för hand på hästbrevpapper. Jag minns att jag kände mig väldigt viktig som fick skriva brev till en vuxen!

När jag blev äldre fortsatte jag att skriva brev. Till familjen från resor och till kompisar som flyttat till andra städer. Ända upp i 25-åråldern skrev jag regelbundet brev, då främst till en kompis som redan då debuterat som författare. Långa lustfyllt formulerade brev på färgglada papper, handskrivna och snirkliga fulla med pilar, blommor och tillägg i marginalen. Brev fulla med livsångest och berättarglädje. Ja, jag fortsatte att skriva brev, ända tills jag skaffade dator. Då tog det stopp.

Jag tycker att det är astråkigt att skriva mail. Det är någonting med mailens utformning som gör att jag blir fullkomligt ointresserad av att försöka berätta någonting, än mindre att försöka göra det med konstnärlig finess och språklig medvetenhet. Ett mail blir för mig kort och koncist, nödvändig information och inget mer. Inga PS eller DS. Möjligtvis en sliten hälsningsfras. Ibland inte ens det. Mail är mest jobb och praktiska ärenden, vill jag kontakta kompisar gör jag det numera genom sociala forum och där är frestelsen så stor att använda emojisar istället för att försöka beskriva hur jag verkligen mår. Jag har tappat bort formen för brevskrivande.

Och jag undrar om mina barn någonsin kommer att hitta formen för brevskrivande? Kommer de ens att behöva det? Det är en sådan oerhörd språklig skillnad mellan chatten som de kommunicerar med sina kompisar i och mina brev till min kusin när jag var i deras ålder. Att så mycket har hänt på trettio år! Vissa av deras meningar är helt obegripliga med förkortningar, emojisar, brist på punkter och hälsningsfraser. Ändå får de kanske sagt mer, effektivare? Jag vet inte. Men någonstans kan jag ändå sakna det handskrivna brevet som fenomen. För trots att – eller just på grund av att det tog lång tid och var omständigt, så fick vi tid att reflektera över våra liv. Och en övning i att skriva, att formulera oss kring tankar och känslor. Det kan jag sakna.

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

4 Responses to Att skriva ett brev

  1. Hannibal says:

    Jag brukade också skriva brev. Förr. Mest till äldre släktingar som jag inte träffade så ofta då jag flyttat utomlands. Nu har far- och morföräldrar gått bort och alla som finns kvar har e-post och bärbara telefoner, vilket gör nyss flydda tiders omsorgsfulla och omständliga handskrivande överflödigt. Petig som jag är (eller masochistisk) skrev jag dessutom om hela sidan ifall pennan slant eller ett stavfel smög sig in i texten.

    Jag kan sakna det mervärde som besvärligheten tillförde snigel-brevet. Som Offspring skrev: The more you suffer, the more it shows you really care! Right?

    Jag tror enkelheten och snabbheten är det som gör e-post så ointressant. Och mängden e-post man får som inte kommer från vänner och familj utan organisationer, klubbar, utbildningar eller andra grupper man är medlem i. Så fort man gjort någonting någonstans blir man dessutom ombedd att utvärdera servicen. Det blir lätt överväldigande. Men jag kommer ihåg hur häftigt det var med e-post när jag skaffade mitt första hotmail-konto. Fan vad jag mejlade mina vänner då! Och långa redogörelser från resor och livet utomlands har jag också skickat till nära och kära. Men det blir allt glesare mellan tillfällena.

    Det verkar som att brevskrivande är en döende konstform. Tyvärr. Effektivitet, enkelhet och ekonomi är kanske inte alltid av godo? I alla fall inte enbart.

  2. ahea64 says:

    Hej, jag kände igen mig i det du skrev. Hade massor av brev vänner både här och utomlands, älskade verkligen skriva brev. Sen kom datorn och tog över, breven slutade komma. Mail skriver jag om jag måste, helst inte!

  3. Ja, gör det! Alla blir ju glada! Ja, det är märkligt hur tiden sakta och smått omärkligt raderar ut olika behov och företeelser. Och att vi så lätt släpper dem. Även dem som vi blir glada av.

  4. Tanten says:

    Vilken härlig reflektion! Jag älskar också brev. Och handskrivna vykort från semestern. Eller julhälsningar på fina kort. Tänk, när jag var liten och spänt sprang till brevlådan på min födelsedag för att se hur många födelsedagskort jag skulle få. Nu var det längesedan det kom något annat än räkningar och reklam i brevlådan. Jag skriver inte heller några hälsningar för hand längre. Det tror jag faktiskt att jag ska börja med igen!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s