Sommarnovell: Hjärta för två

Hjärta för två

av Veronica Almer

IMG_1477

Foto: Veronica Almer

Om Astrid ägt en kristallkula kanske hon hade haft alla svar. Men nu varken hade hon en eller trodde på att det fungerade. Med blicken fäst på den senapsgula såsen som droppade från sillburken lyssnade hon på vännernas skratt och barnens tjoande. Astrid behövde inte titta upp för att veta att hennes två busfrön sprang runt med nakna fötter på gräset och lekte pjätt. Eller att hennes barndomsvänner höjde vinglasen och mellan klunkarna beklagade sig över tiden som rusade. Allt var som det brukade vara. Eller nästan allt. Astrid sneglade på stolen intill. Där satt inte längre hennes närmaste vän. Hennes man. Pappan till hennes barn. Om hon skulle vara ärlig med sig själv hade det inte varit sig likt de senaste fyra midsomrarna heller. Inte sedan cancern åt upp Carls ryggrad. Hon blinkade bort en tår, saknaden var fortfarande enorm, den hade fått sin egna plats i hjärtat. Sorgen fanns kvar men den rev inte lika djupt som innan. Istället när hon tänkte på Carl kände hon en tacksamhet och värme i bröstet. Hon skulle aldrig sluta sakna honom, det visste hon, men stormen av sorg hade lagt sig och en längtan grydde i skymningen.
”Astrid?” en stämma avbröt hennes tankar. ”Hur är det?” frågade Gabriel. Den breda skånskan kunde inte ens sexton år i Stockholm utplåna. Hennes gamla barndomsvän hade gått från en fattig och ranglig student till en rik affärsman som åkte jorden runt för att köpa och sälja olika företag. Borta var ungdomens osäkerhet och med rak rygg och struken skjorta låstes hans ögon i hennes.
”Förlåt Gabriel, vad sa du nu?” Han formade samma lätta leende och ögonen gnistrade av värme precis som för 25 år sedan som när de träffades första gången i korridoren på högstadieskolan i Skanör.
”Jag undrade hur det är med dig? Du verkar väldigt tankspridd.”
Hans uppmärksamhet lugnade henne men hon vek snabbt av. Hon kunde inte förstå, efter alla dessa år, att ögonkontakten med honom väckte känslor som låg djupt begravda. Gömda under en stabil ek av äktenskap. Hon sneglade upp och med blicken följde hon linjerna på hans vackra och avslappnade leende.  Det var i buskarna bakom gympasalen som hon hade känt hans läppar mot sina. Hon gick i åttan och hade precis blivit tillsammans med Carl, Gabirels bästa vän. Hon skulle inte stå med sin tunga tryckt in i någon annans mun, likväl bar Gabriel henne i sin famn. Han viskade att hon var den vackraste han någonsin sett och att hennes fräknar var som strössel han ville ha på sin mjukglass varje dag. Han skulle aldrig släppa taget. Han var hennes och hon var hans, för alltid. Eller det var tills rasten var slut och Svenskan började. Då tog hon äntligen mod till sig för att berätta först för Gabriel att hon var tillsammans med Carl och sedan för Carl att hon kysst hans bästa vän. Skammen var ofantlig men redan då var Carl en bättre person än hon någonsin kunde bli. Han förlät henne inom en dag och sedan dess hade det bara varit Carls läppar. Åtta år senare gifte hon sig med honom.
”Då så”, avbröt Linn. ”Det är dags för den årliga skålen.”
Astrid tog upp jordgubbsservetten från knäet och la den på bordet. Hon ställde sig upp med de andra. Högstadieklicken som fortfarande höll ihop. En efter en mötte de varandras blickar och höjde glasen mot skyn så att solens strålar speglade igenom. En vacker prisma gick att skymta på den vita pappersduken. ”För Carl”, sa de i kör och precis som traditionen gick svepte de det brännande innehållet.
De satte sig ner igen och Linn lutade sig mot Astrid. ”Så hur går det då?” frågade hon, lika nyfiken nu som förr.
”Vadå?” I ögonvrån såg Astrid att dottern fick tag på en pinne och började jaga sin femåriga bror. ”Inte så!” vrålade hon. ”Släpp den, omedelbart!” Barnen försvann runt huset och Astrid var på väg att resa sig.
”Sitt!” uppmanade Gabriel. ”Snälla, låt mig.”
”Du behöver verkligen inte!” protesterade hon men han hade redan försvunnit.
”Varför gör han så? Han måste vara väldigt uttråkad om han börjar leka med barnen!” Astrid skakade på huvudet.  ”… är det för att han glömde årets bimbo hemma?” Hon förvånades över hur irriterad hon lät.
Linn skrattade till. ”Ojoj bittertant, vad var det i din snaps? Och för den delen var det väl typ tre år sedan han hade med sig någon hit.”
Astrid himlade med ögonen. ”Den karln bryr sig bara om pengar, blondiner och karriär, han behöver inte låtsas gilla mina barn för att vara snäll.”
”Kom igen Astrid, öppna ögonen! Det var inte bara dig Carls bortgång påverkade. Vi har alla förändrats, även Gabriel.”
”Vad menar du med det?”
”Jag menar att han vill ha något mer i sitt liv än ett saftigt bankkonto och övertidstimmar.”
Fastän Astrid satt ner kände hon tyngdkraften släppa vilket gjorde henne vimmelkantig. ”Jag vill inte prata om Gabriel.” Inte tänka på honom heller, insåg hon och gned fingrarna över pannan.
Linn tvekade. ”Okej. Vi kan byta. Hur går det med dejtandet? Jag har inte sett dig med någon på evigheter. Och innan du börjar med hela Carl grejen, det har gått fyra år. Ifall jag känner Carl rätt så sitter han i himlen och gnäller för att en pudding som du är singel.”
Astrid drog på munnen, såklart Carl gjorde det. Han ville att hon skulle gå vidare direkt efter begravningen. Men det var ett löfte hon inte kunde hålla. ”Jag vet inte, jag letar inte direkt…”
”Varför inte?”
”Titta på mig. Jag är en snart 40, lågavlönad bibliotekarie som spenderar all tid på mina två småbarn. Ingen i sitt fulla vett skulle vara intresserad av mig.”
”Jag vet en som är intresserad, men vi skulle inte snacka Gabriel.”
Runt hörnet kom han gående med hennes barn under sina armar. Skrattande försökte de kravla sig loss men Gabriel höll fast, vilket bara gjorde att de skrattade högre.
Linn suckade. ”Jag pallar inte att hålla käft längre! Förstår du inte? Efter alla dessa år tittar han fortfarande på dig som han gjorde när ni först träffades.”
”Jag valde Carl”, sa Astrid utan att släppa blicken från Gabriel.
”Ja, men det var då och nu är nu.”
Gabriel log mot henne och hennes puls fladdrade till. Hon hade precis ätit men ändå kändes det som att magen kurrade. Men det var inte hunger. Det var ett annat behov som försökte göra sig hört.
”Jag kan inte göra så mot Gabriel. Hur skulle det få honom att känna, att bara för att Carl är borta vill jag plötsligt ha honom.” Hon stoppade sig själv. ”Inte för att jag är intresserad. Herregud, vi skulle ju inte snacka Gabriel!” tillade hon raskt.
Linn skrattade. ”Såklart du är intresserad. Du är naiv som inte tror att man kan älska fler än en. Jag såg det då och jag ser det nu. Du har alltid älskat både Gabriel och Carl, fast på olika sätt under olika perioder i livet. Vilket är okej. Man kan inte styra vem man älskar, man bara gör det.”
Tankarna rusade och strupen knöt sig. Astrid for upp ur stolen. ”Barn, läggdags!”

meadow_sunset_2

Foto: freestocks.org

Båda barnen somnade omedelbart, utmattade efter en lång kväll och med en kofta över axlarna kom Astrid åter ut på trädäcket som Carl byggt med sina egna händer en varm sommar. Framför skvalpade havet de brukade bada i och i skyn spejade måsarna som hade sett dem älska på stranden. Löven på björken fladdrade i vinden. Bland grenarna hängde ljusslingor som lyste upp bordet. Hon kramade om sig själv. I traditionell midsommaranda drog vindarna in kall luft men trots det bestämde hon sig för att bära sin röda sommarklänning med tunna axelband. I fönstret såg hon sin spegelbild. Det orangeröda håret flög fritt. Hon hade lockat det precis som förr, innan Carl försvann. Huden lyste med sin blekhet och små fräknar spred sig över kinderna som en galax. Blommorna i midsommarkransen hade blivit slappa utan vatten. Det påminde henne om sig själv. Utan näring var hon på väg att vissna. Hon vände uppmärksamheten till gänget som än en gång höjde snapsen. Alla utom Gabriel, som hade etsat sin blick i henne.
”Dags att plocka blommor”, förklarade Linn. ”7 stycken så vi drömmer om vår prins eller prinsessa!”
”Vi är inte 16 längre”, påpekade Astrid.
”Nej men vi har gjort det sedan vi var 16, vi som har varit singlar i alla fall. Idag är inte dagen vi bryter en tradition. Så iväg med er.” Linn fick alla runt bordet att gå mot ängen vid stranden. Astrid tog tillfället i akt att vandra åt andra hållet. Långt bort ifrån havet som väckte för många minnen och upp mot fältet. Hon gick i åkern, omringad av raderna av säd. Solen strök längs horisonten. Det skulle inte dröja länge förrän nattkylan omringade henne. Hon drog en hand genom det sträva vetet så att det kittlade handflatan och nynnade samtidigt på Ted Gärdestads För kärlekens skull. Hon försökte fokusera på sorgen och saknanden som hade varit hennes hamn de senaste åren men ändå ramlade tankarna in på en annan man. De vackra guldbruna ögonen, armmusklerna som spände skjorttyget, hans skratt, så varmt och så…
”Jag visste att jag skulle hitta dig här.”
Astrid vände sig om och hennes fantasibild blev nu lika verklig som de hårda hjärtslagen i bröstet.
”Vad gör du här Gabriel? Du ska inte vara här.”
”Du vet varför jag har kommit.” Han stannade och sneglade upp under luggen. ”Jag känner det och du känner det. Vi kan inte längre undvika det här. Livet är för kort för sånt. Det har Carl lärt oss.”
”Snälla. Gå tillbaka. Du borde inte vara här.”
”Jag vill.” Han kom närmare och hon försökte röra sig ifrån honom men hennes kropp ville inte lyssna.
”Du drömmer om kravlösa förhållanden och tomma hotellrum, inte mig.” För att han inte skulle se hennes fuktiga ögon vände hon sig om. En kristallkula, eller Carl, som kunde vägleda henne hade suttit fint nu.
”Inte nu längre. Jag drömmer faktiskt bara om dig.”
”Sluta Gabriel.” Hon blundade och kunde höra hur vinden dansade i fälten. ”Varför säger du det här nu?”
”Det är först nu du är redo för att höra det. Jag ser det på dig Astrid. Bara titta på dig själv, du riktigt lyser ikväll!”
”Jag kommer alltid vara Carls. Alltid.” Hon slängde fram ursäkterna som dolde sikten.
”Och jag kommer alltid vara Carls vän. Men det betyder inte…”
”Säg det inte”, avbröt hon och mötte honom igen.
”Astrid”, hans sätt att uttala hennes namn var som en magnet. Det drog henne bara närmare. ”Jag vet att du älskar Carl och det är okej. Jag älskar honom också.” Hon såg tårarna i ögonvrån. ”Precis som jag alltid kommer älska dig.”
”Älskar du mig?” Hans ord tände en eld i hennes hjärta och energin pulserade ut i blodet.
”Ja, sedan jag först såg dig i korridoren i 7:an. Ditt hår. Herregud”, han skakade på huvudet. ”Den gråa jävla skolan lyste upp när du klev in, precis så som du har gjort ikväll. Vem behöver månen när man har dig?” Han kupade hennes kind med sin hand. Hans läppar var så nära och minnet av de mjuka rörelserna fick henne att skälva. Men var det rätt? Kunde hon göra så mot Carl? Hon lämnade Gabriel och ställde sig med ryggen emot igen så att hon mötte det milslånga fältet istället. Det glimrade av solens varma beröring. ”Du måste förstå, jag valde ju Carl och jag ångrade det inte för en sekund.”
”Och det gjorde du rätt i. Jag klandrar dig verkligen inte. Då var jag inte den mannen du förtjänade. Carl var perfekt för dig och även om det gjorde ont i mig varje gång ni kysstes eller fick ett barn tillsammans, så var det rätt. Det visste jag, men nu. Det är annorlunda. Jag har förändrats!” Ett ryck om hennes axel och sedan stod de ansikte mot ansikte. Hans mustiga parfym erövrade hennes tankar, blicken brände i själen och hon insåg att hon andades med öppen mun.
”Vår tid är här och jag varken klarar eller vill vänta längre”, fortsatte han. ”Låt mig få finnas där för dig. Låt mig älska dig.”
En varm och kraftfull vind tog tag i henne. Hon försökte återfå balansen men hamnade ändå i Gabriels trygga omfång. Var det Carl som visade henne vägen? Tanken fick ångesten som förde sig som en tornado i sinnet att stilla sig. Gabriel studerade varje detalj i hennes ögon där han stod med henne i sin famn. Kylan som hägrat över dagen gick inte längre att minnas. Dörren som varit låst i så många år slog upp och kometen av känslor susade genom hjärtat. Astrid behövde egentligen inte kunna se in i framtiden för svaret hade funnits inom henne hela tiden. Det var hennes hjärtas innersta önskan och hon visste även att det var Carls. Han ville att hon skulle gå vidare. Stunden att vara lycklig igen var här. Det var bara så svårt att släppa honom men det var dags, det visste hon, annars skulle hon vissna, precis som blommorna i håret.
Gabriel lutade sig närmare och försiktigt tryckte han sina mjuka läppar mot hennes. Hon tvekade innan hon svalde sista droppen av ängslan för att sedan besvara kyssen med samma längtan. Tillsammans slog deras hjärtan i kapp. Precis som det en gång hade gjort mellan henne och Carl. Hon älskade dem båda och skulle göra det i resten av sitt liv. 

robert-king-209503-unsplash.jpg

Foto: Photo by Robert King on Unsplash

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Sommarnovell, Veronica Almer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s