På besök hos A och B Lindgren

 

IMG_2726.jpg

Utanför Astrid Lindgrens barndomshem Näs i Vimmerby

L-hyllan var nog den längsta hyllan på bibliotekets barnboksavdelning. Där stod alla böcker av A.Lindgren. Och efter A.Lindgren kom B.Lindgren. Jag tyckte som barn att det var lite märkligt. Var jag tvungen att välja – A eller B? Jag valde A. Astrid före Barbro. Ja jag vände nästan aktivt ryggen åt Barbro, medan jag plöjde igenom alla böcker av Astrid gång på gång på gång. Barbro upptäckte jag först i vuxen ålder, med egna barn, och älskar nu hennes ostädade världar och egensinnigt galna karaktärer, de bisarra och detaljerade iakttagelserna, värnandet av barnet, trotsigheten och leken.

Jag var på semesterresa med familjen i veckan, skulle hälsa på släkt på Öland, men smått oväntat kom resan främst att kretsa kring A och B Lindgren. På vägen ner tog vi en spontanpaus vid Astrids barndomshem Näs i Vimmerby. Vi besökte museet, sockerdricksträdet och alla lekställen och jag häpnade återigen över hur en småländsk tvåbarnsmors förmåga att fantisera och berätta för barn kunde komma att bli så oerhört betydande – inte bara för formandet av flera generationers barndomar, utan att även de högsta politikerna lyssnade på henne och i viss mån la om politiken efter hennes önskemål.

Vi åkte vidare mot Öland och på radion läste B Lindgren ur sina fina böcker om hunden Rosa. Vi körde igenom Glömminge, där B är bosatt, och vidare ut på Alvaret och jag tänkte på skildringen av Alvaret i boken Lilla Sparvel:

– Det finns inget vackrare än Alvaret, säger mormor, titta Sparvel! Men Sparveln förstår ingenting. Den här ängen är den fulaste hon nånsin sett! Det finns ju inga träd, bara en massa stenar och buskar. Hon blir lessen av den. Hon vill aldrig se den mer.

IMG_2909.jpg

Ur Barbro Lindgrens bok “Lilla Sparvel”

På hemvägen genom Småland åkte vi förbi både gården Katthult och byn Sevedstorp – inspelningsplatserna för Emil i Lönneberga och Bullerbyn, och vi fick trängas med mängder av tyska turister för att få möjlighet att hoppa i hö och titta in i snickerboa. I en broschyr läste jag att de boende på gården Katthult efter filminspelningen hoppades att gården skulle falla i glömska och att allt skulle återgå till det normala, utan ständiga turister. Så blev det inte. Antalet turister som smög i buskarna blev bara fler och fler, så de boende blev helt enkelt tvungna att öppna upp gården till en turistattraktion. Och när nu ett gäng tyskar står och beundrar ett skitigt dassfönster, där Emils pappa en gång fastnat, ja då inser jag att det inte går att överskatta Astrids storhet!

IMG_E2868.jpg

Byn Sevedstorp, “Bullerbyn”

Bullerbyn var sig lik om än lite nedgången, främst Mellangården skulle behöva ett lyft. Även där flockades turister som alla, liksom jag själv, försökte hitta den ultimata filmvinkeln för att få med alla tre hus på bild. Det är nog svårt att riktigt omfatta hur mycket just Bullerbyn har präglat vår kultur, vårt sätt att tänka kring den ultimata barndomen. När jag var i Warszawa 2014 på en teaterfestival spelades där en polsk pjäs  som handlade om barnen i Bullerbyn utifrån de polska skådespelarnas egen uppväxt. Till och med i Polen hypas den svenska landsbygden!

I min bok, Det fina med Kerstin, har jag lite Bullerbyn som utgångspunkt. Den svenska landsbygden, fast anno 2018. De övergivna ödetorpen. Glest mellan barnen. Den sinande leken. Rykten, fördomar och snäva normer att förhålla sig till.

Jag låter mamman i boken melankoliskt säga:

– Tänk, förr var det nog som Bullerbyn här, barn i vartenda hus!

Hon drömmer om att Kerstin ska få grannbarn att leka med. Men jag låter Kerstin ha en mer Barbro Lindgrensk Sparvel-inställning till Bullerbyn:

Och hon tänker att hon ändå inte skulle vilja ha bullerbybarn i vartenda hus, inte så nära. Hur skulle hon då kunna få tid att vara för sig själv och tänka? Kerstin är glad att Fatima bor två och en halv kilometer bort. Annars kanske de aldrig skulle sluta leka. De skulle bara hålla på och hålla på om ingen vuxen kom och hämtade?

Ja, den där hyllan med A och B Lindgren var nog viktigare än vad jag någonsin kunde ana som barn. De har bägge två format mitt liv, mitt sätt att tänka och skriva. Och det bästa är att jag faktiskt inte behöver välja!

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s