Sommarnovell: En erfarenhet rikare

För 25 år sen vann jag Veckorevyns stora novellpristävling. Publicerar vinnarnovellen som ett vykort från tidigt 90-tal och mitt tonårsförfattarjag. I år strax innan jag fyller 45 debuterar jag. Så kom ihåg, det är aldrig för sent att börja skriva igen!

Novellen är minnen som kommer till liv en het sommardag på centralstationen i Göteborg.

JennyGROMARK_1993_Veckorevyn

Från reportaget i Veckorevyn. Jag var nyss fyllda 20 år.

En erfarenhet rikare

Det ligger intrampade tuggummin och fimpar på golvet. Inredningen är sliten och maten som serveras är av lägsta kvalitet.

– Vi tackar Findus för maten!

Svett, flott och cigarettrök blandas till en internationell och genomträngande doft. Byggnaden är gammal och det är högt i tak. Duvor och småfåglar äter av resterna som lämnas kvar av besökarna. En gång såg jag några duvor äta sig mätta på en spya. Det kostar tre kronor att gå på toaletten, kanske var det därför någon valde att kräkas på golvet. Jag ska träffa Morsan.

I mitten av Centralstationen möts människor från hela världen. På väg mot nya mål, passerar de varandra i alla väderstreck. De enda som stannar kvar och låter tiden stå stilla är afrikanerna vid den långa raden av telefonautomater, och de rödsprängda herrarna i väntsalarna. Jag undrar hur länge de har väntat.

Pulsen av tågen känns i hela kroppen. Dunket när hjulen korsar landet på en bit räls. Jag vill inte minnas, men det går inte att förtränga. Alla minnen blir så mörka när jag kopplar samman dem med Morsan. Hur jag satt i en andraklassvagn och dunkade genom Sverige, samtidigt som jag önskade mig därifrån. Fönstren i vagnen står vidöppna och de randiga gardinerna lyfts högt upp i vinddraget. Galonsätet är klibbigt och batterierna till bandspelaren är slut. Jag somnar när tåget rusar in i den mörka och evighetslånga skogen.

Tågresan slutar i Morjärv. Anslutningsbussen stannar utanför biblioteket. Morsans nya arbetsplats. Busshållplatsen i Överkalix är nyasfalterad. Alla människor bär gummistövlar och shorts. Väderbitna herrar och damer med liktornar samlas vid biblioteket. Det ser ut som om de flesta lider av förhårdnader av olika slag. Morsan har skickat en taxi.

Samhället är delat av Kalixälven. Hyreshusen och centrum ligger på udden, där älven delar sig. Om en vecka ska jag börja klass åtta på Centralskolan. Vi åker över två broar och in i skogen.

Det är en typisk 40-talsvilla och fasaden såg ut som beläggningen på mormors tänder. De gråmelerade asbestplattorna som skulle vara underhållsfria, påminde om snöslask i innerstan, färgat av avgas från hundratals bilar. När Morsan såg min besvikelse, lät hon mig ha hela övervåningen för mig själv. Jag förlät henne nästan genast och började inreda kontor, gymnastikhall och sängkammare. Gymnastikhallen var inte riktigt planerad, men i ett av rummen fanns en grön plasttapet uppsatt, och jag kunde inte associera till något annat än en kladdig gymnastiksal.

Huset låg precis vid älven, och vi fick en privat strandremsa. Jag satt där nere och byggde landskap av drivved, gräs, mossa och småsten. Det retade mig att jag var för gammal för dockor, och att de jag en gång haft låg hemma hos mormor och morfar. Mina landskap fylldes istället av osynliga tomtar. Det var vänliga varelser som höll mig sällskap.

Det var två kilometer till bensinstationen. Skyltningen utanför Q8 var ganska spartansk, bortsett från det stora plakatet som varnade tjuvar för följderna efter en bensinstöld.

”Vi skriver upp namn och visar foto på kända bensintjuvar.”

På eftermiddagen gick jag hela vägen fram och tillbaka för att hyra ett TV-spel. Det existerade ingen lokaltrafik, så jag fick använda apostlahästarna innan jag vågade börja lifta. I flera timmar spelade jag Pac-man och slog rekord efter rekord. Jag fick ett fotbollsspel på köpet, men då skulle man vara två. Jag var fortfarande ensam.

Ingenting skulle få mig att trivas i Norrbotten, där kommunalråd och socialdemokrater hyllades, som framstående personer i societeten. Jag kunde ju dansa som Michael Jackson och jag trodde att jag kunde sjunga som Whitney Houston. Slöjan över granarna och metropolen Folkets Hus fick mig att gråta i sömnen. Jag skrev tre brev om dagen till mina gamla klasskamrater, för att lätta den vanmakt jag kände över att Morsan tvingat mig till Överkalix.

När jag trots allt lärde känna Ellen, slutade jag och Morsan att ta ridlektioner ihop. Jag bodde hemma hos Ellen och hennes familj flera dagar i veckan. Vi tränade hoppning på deras gamla travare. Han hette Silver och var valack. Silver fick en väldig fart de gånger vi tog ut honom. Kraftfodret verkade extra på vintern, eftersom Ellens mamma vägrade släppa ut Silver i hagen då det var kallare än 30 minusgrader. Silver mobiliserade hela sin styrka till ridturerna i skogen.

Granarna var täckta av snö och isen var helt blank på älven. Vi hoppade frenetiskt med Silver över hinder som vi byggde av lössnö på stubbåkern. Klockan tre på eftermiddagarna avslutade vi övningarna, sedan blev det kolmörkt ute. De såg scootrarna ut som avlånga lysmaskar på väg ut i rymden.

Ellens familj levde på inkomsterna från jordbruket. Lantgården innehöll 75 kor och ett tiotal grisar. Alla tjejer i klassen var platoniskt kära i Ellens storebror. Thomas hade gått lantbruksskola och arbetade på familjeföretaget som avbytare. Jag blev nog också lite kär i honom, då han hälsade på i källaren när vi låg och läste Starlet.

På kvällarna stod vi uppe i vindskupan och tittade ut över landskapet. På avstånd och i mörkret, såg lamporna i centrum så internationella ut. Ellen låtsades att hon bodde i Stockholm, och att lysmaskarna var delar av tunnelbanan. Jag låtsades att jag bodde på Miami Beach, och att lysmaskarna var lyxkryssare på väg mot Västindien. Ellen tyckte att jag var töntig som ville bli sångerska.

– Du spelar ju ändå bara pajas i revyn.

Vi repeterade revyn varje dag efter skolan. Vem som helst kunde få vara med. Jag fick spela skåning, för de tyckte att jag pratade så fult. De tyckte att jag var en utmärkt pajas.

Lite utanför byn, vid kullen bortanför Q8-tappen, låg Vippabacken. Där anställdes jag som extrapersonal och fick mitt första arbete. Vippa-Tore som anställde mig, en korpulent herre, ägde detta turistcentrum. Vippabacken var Överkalixs enda turistattraktion. De bestod av stugby, kiosk och antikhandel. Här kunde trötta turister, som gjorde av avstickare från Inlandsbanan, vila upp sig. Mestadels var det amerikaner och fransmän som besökte den förvildade slutstationen i ödemarken. Jag tyckte särskilt mycket om den mörka serveringen, där uppstoppade djur och böcker trängdes utmed väggarna. Gästerna fick sitta vid massiva ekbord och lyssna på den äkta Wurlitzerjukeboxen. Alltihop inramades av Vippa-Tores fräcka historier om stugbyns rinnande toaletter. Den glade, röde och korpulente mannen brukade skoja med sin unga hustru och säga:

– Eva, ska vi älska under tiden degen jäser?

Turisterna var aldrig nere i byn.

Det bestämdes i kommunen att två familjer från Eritrea skulle få flytta in i byn, för att främja kampen mot invandrarfientlighet. Ingen i byn brukade umgås med främlingar, det hade både jag och Morsan fått känna på i början av vår vistelse i Överkalix. Genast startade en rörelse mot flyktingarna, som vågat sig in i bygdens skyddade värld.

Raggarföreningen All Time Cruisers, som bestod av äldre och arbetslösa killar, skrev WHITE POWER med svart airbrush på sin smutsvita Ford. De åkte fram och tillbaka i centrum som vanligt, enda skillnaden var att de skrek slagord mot invandrare istället för socialistiska hyllningsramsor om arbetarklassen. Jag och Ellen fick åka med ibland. I baksätet serverades Explorer eller hembränt ur en fickplunta. Hela bilen stank bensin. Om passagerarna inte blev fulla av spriten, kunde de bli höga av ångorna från den läckande tanken.

Den yngre ortsbefolkningen hälsade familjerna från Eritrea välkomna med avföring i plastpåsar och kinapuffar i brevlådan. Några av de pensionsfärdiga handlarna muttrade något om kommande stölder. Jag såg aldrig någon av afrikanerna och jag undrar hur jakten avlöpte.

Morsan och jag reste hem till mormor och morfar över jul. På julaftons morgon drack jag choklad vid det brandgula matbordet. Proportionerna i köket stämde inte överens. Bordet var för stort, de röda stolarna såg ut att vara gjorda för en lekstuga. De bruna skåpen var jättelika, höga och avlånga. Spisen såg ut som en bärbar gasolplatta, att ha på semestern i husvagnen. Allt i huset var genuint hemslöjdat.

Tusse jagade harar bland klipporna. De gräver sina hålor under ljungen, där det finns jord att bosätta sig i. På vintern ser man med lätthet var de bor, då de gör avtryck med tassarna i snön.

Jag såg Julia och Oscar i huset tvärs över. Vi lekte på den tiden Morsan var nyskild och inte hade någon annanstans att ta vägen, än hem till mormor och morfar. Det är mina morföräldrar som har uppfostrat mig.

Morfar tände sin Ultra Blend och lutade sig tillbaka bland de stickade lapptäckena i soffan. Mormor spelade ”Gläns över sjö och strand” på pianot. En gång var de den borgerliga kärnfamiljen, och nu hade de svårt att bryta traditionerna. Morsan ringde hysteriska telefonsamtal hela förmiddagen.

Timmarna gick långsamt. Jag ville så gärna gå över till Blombergs, men jag vågade inte. Vad skulle jag säga?

– Ska vi leka pantgömme eller cykla ner till havet?

Oscar leker säkert inte längre, han är ju lika gammal. Tusse jamade utanför köksingången. Han följde med upp till skrubben där Morsan och jag sov på tagelmadrasser. I min madrass fanns det små hål vid fotändan. Tusse pillade upp strån med tassen och jag rullade dem till en boll. Vi lekte säkert i en halvtimme, innan mormor pinglade i matklockan. Morsan slutade inte att prata i telefon, så vi andra fick äta julbord utan henne. Morfar grymtade lite, men sa inget för julfridens skull. Efter lunchen blev jag ensam igen. Morsan hade talat färdigt i telefon och diskuterade istället politik med mormor och morfar.

Det började snöa. Jag såg hur Julia och Oscar stormade ut i trädgården för att kasta snöboll. Jag sprang också ut och vi kastade allihop. Oscar kramade mig och jag ville aldrig åka till Överkalix igen. Jag struntade i Kalle Anka fastän mormor ropade. Vi lekte till och med pantgömme och jag gömde mig under deras segelbåt som stod uppställd på tomten. Jag var så glad att Oscar inte hade slutat leka.

När vi skildes åt, sprang jag för att se om det vuxit fram några julklappar under granen. Det låg fem eländiga paket vid julgransfoten. Morsan var försvunnen. Jag fick två paket. Det låg gula underbyxor med bred kant, sydda i frotté, i det lilla paketet. I det stora paketet doldes min hemliga dröm, en riktig synt. Jag log saligt åt morfar, och hela min karriär rullades upp för mitt inre.

Jag fick inget av Morsan. Morfar sa att hon skulle komma tillbaka dagen därpå. Hela natten satt jag vaken i skrubben, och övade ”Für Elise” och ”Sov du lilla videung” på mitt elektroniska piano, som hette Roland. Det var snålt med eluttag i skrubben, men jag låtsades hur det skulle låta.

Morsan kom tillbaka på juldagen. Hon hade tagit med sig Grönis. De träffades på bibliotekshögskolan i Borås. Den lila palestinasjalen, som var virad kring hans nikotinfärgade hals, gjorde mig allergisk. Han ägde tre vinthundar som också traskade över tröskeln i mormor och morfars villa. Grönis klagade på mormors konserver, men såg ut att trivas bland lapptäckena i plyschsoffan. Han kliade sig frenetiskt på det smala vänsterbenet. Morsan såg nöjd ut med sin provokation. Vinthundarna försökte jaga Tusse, men jag hann före och stängde in oss i skrubben. Innan jag stängde dörren spottade jag på Ludvig, den fulaste av hundarna.

Grönis knackade på dörren efter skymningen. Jag öppnade med Tusse på ryggen. Grönis backade, han var rädd för katter.

– Jag vill inte vara din farsa om du tror det.

Jag skrek tillbaka, att det hade ingen av mammas proletär- eller knarkargubbar velat vara, och för resten skulle jag aldrig vilja ha en nikotinfärgad biblioteksröv till farsa. Tusse klöste Grönis och försvann ner till den trygga plyschsoffan.

Jag ringde upp Pippi, en gammal klasskompis, på nyårsafton. Det skulle ordnas en fest i en oanvänd lagerlokal och jag blev bjuden dit. Morsan sa nej.

– Du kommer bara att supa dig full och hångla med pojkar.

Själv drack hon upp morfars whisky för att sedan ta en taxi in till stan. De skulle gå på en illegal klubb och dricka billig sprit från hamnen.

Grönis flyttade upp till Norrland efter jullovet. Han bosatte sig i ett grönt skjul som saknade både vatten och el. Det var långt innan våren och värmen, så han tillbringade de flesta timmarna på dygnet i vårt garnityrpalats. Morsan och Grönis höll hårt på människans integritet, därför hade han envisats att hyra skjulet.

– Ett utmärkt sätt att få inspiration på.

Jag stannade hemma hos Ellen tills Morsan och Grönis hämtade mig.

– Jag kan inte handskas med barn.

Tonåring, Grönis, tonåring. Morsan och även Grönis trampade hela tiden in på mitt område och struntade i min integritet.

Alla i klassen visste att jag var kär i Lasse. När jag pratade med Ellen efter revyrepetitionerna sa hon inte särskilt mycket. Jag talade om honom tills jag inte längre kunde skilja på verklighet och dagdrömmar. Ellen lyssnade frånvarande, något höll på att hända med vår vänskap. Jag läste intensivt alla horoskop i Starlet som jag kunde komma över. Lasse var så annorlunda, om jag jämförde med killarna i klassen. Jag identifierade mig med dem som om möjligt skiljde sig från mängden, eftersom jag själv kände mig som utomstående. Lasse var en riktig renässansmänniska. Han planerade för framtiden och ville gå musiklinjen i Piteå. Det behövdes knappt någon studievalsinformation i Centralskolan, då de flesta elever inte skulle gå på gymnasiet. Om de sökte var det oftast en praktisk utbildning. Lasse var annorlunda, en hjälte. Min stora kärlek spelade trummor i ett band, och under varje skoldans eller fest framförde de paradnumret ”Johnny Be Good”.

Ellen sa aldrig något, men en dag efter repetitionen skulle hon och Lasse stanna kvar i Folkets Hus. De skulle gå på fredagsbion klockan sju. Jag gömde mig i kulisserna och skämdes. Han visste också. Då grät jag.

Jag slutade att sova över hos Ellen. Lasse tog min plats i den fuktskadade källaren, bland skumgummitidningar och Starlet-tidningar. I skolan höll de varandra i handen, och under premiären av revyn kysstes de mitt framför publiken. Det tröstade mig att min bild fanns med i det senaste numret av Norrländska Socialdemokraten, efter min insats i revyn.

Jag blev ensam igen, men efter många brev och telefonsamtal skulle Pippi komma upp till Överkalix och hälsa på. Veckorna trevade sig fram. Jag var nervös, tänk om Pippi tyckte att min ensamhet var pinsam? I flera dagar stod hennes tältsäng i gymnastikhallen färdigbäddad, innan Valborgsmässoafton och första maj-helgen kom. Pippi slapp tåget, hennes föräldrar betalade flygbiljetten.

Under Pippis första dag i lappmarken gick vi ner till älven och byggde en flotte. Den kallade vi för Bompflotten. Vi lekte hiphopare, för Pippi ville också bli sångerska. Froggy B and the Bomp. Det kändes som om vi aldrig hade skiljts åt. På stranden hittade vi sprayburkar med svart färg, så vi skrev tags över hela badplatsen. En vild granntant ångade ut ur sin laserade, bruna villa och skrek efter oss när vi flydde.

– Jädra knarkarungar, ni kanske gör så i Göteborg, men så gör man inte här!

Pippi blev rädd, men på kvällen skrev vi rhymes med hjälp av min Roland.

På valborgsmässoafton spelade Snowstorm i folkparken på Grännaberget. Det var nypremiär på det stora utomhusdiscoteket som ordnades för ungdomar i bygden. Jag och Pippi liftade dit med en långtradare som körde timmer. Hundratals Fordar, EPA-traktorer och äldre BMW:s stod på gräsmattan utanför den stora slussen av trä. Snowstorm hade redan börjat med sitt framträdande, men både jag och Pippi var införstådda med att de var mesiga. Bönder i blå Helly Hansen-tröjor och med scooterkepsar på huvudet, som vinglade omkring bland bilarna och tog klunkar ur det medhavda, imponerade inte på Pippi. Så vi betalade inte ens inträde utan gick ned till vägkrysset för att få lift hem igen.

I huset med skal av eternitplattor lyste det i undervåningen. Morsan väntade oss inte så tidigt. Hon och Grönis var helt nakna när jag och Pippi kom in i rummet. Pippi grät hela natten för hon längtade hem. Jag blev sur för att hon klagade på Överkalix. Pippi ringde sina föräldrar mitt i natten och jag blev avundsjuk på hennes gulliga familj. Samtidigt gjorde jag mig rolig över att hon aldrig varit hemifrån förut och att hon var en fegis.

Så fort demonstrationerna och första maj-tåget avklingat, reste Pippi hem. Vi hann precis bli vänner igen innan hon åkte. Jag saknade henne. Då tänkte jag med förhoppning om framtiden, hur vi skulle turnera som Froggy B and the Bomp och erövra Gränna Folkpark under jubel från bönder i glesbygdskostym.

Grönis flyttade ner till Stockholm. Han stod inte ut i lappträsket, och menade att folk var helt okulturella i Överkalix.

– Det är skapta som neanderthalare.

Morsan gjorde abort.

Jag låg under handfatet på den ljusblå heltäckningsmattan. Det enda som jag kunde urskilja var smutskorgen i storrutiga metallslingor. I korgen flöt bruna strumpor och urtvättade trosor. Ellen låg nedanför toaletten, bredvid tröskeln och gurglade. Vi hade precis blivit vänner igen och förenat oss under konfirmationslägret i Gällivare. Hon rullade runt och kröp bort mot min plats under handfatet. Jag klängde mig upp via vattenledningen och handdukshängaren. Ellen spydde i toalettstolen. Jag såg mig själv i spegeln, det snurrade och jag höll mig krampaktigt fast i handfatet. Jag spydde och skrattade.

– Fan, vi är ju fulla! skrek jag till Ellen.

Hon vände sig om och log, för att sedan spy i handfatet. Den gulröda smörjan ville inte rinna bort. Jag sträckte ner handen men hittade inte någon propp. Jag somnade på golvet. Vi var nyblivna konfirmander, utslagna på en flaska hemkört.

Efter utegångsförbud och långa nätter av bråk med Morsan, fick vi äntligen åka. Tidigt på fredagsmorgonen stod jag och Ellen i centrum och väntade på långfärdsbussen till Piteå. Häcken utanför ICA blomstrade. Buss 97 rullade ner för Storgatan och in på torget. Chauffören sa, att om vi låtsades vara under tolv, kunde vi få åka på halv biljett.

När vi klev av bussen i Piteå tog Ellen genast fram cigaretterna och bjöd mig. Det kändes så underbart att stå i försommarsolen och vara fri, helt fri. Myllan pyste i parken och människor i shorts och gummistövlar flanerade i centrum. Vi skulle tillbringa helgen i Ellens storasysters lägenhet.

Rummen svämmade över av rosa porslinsfigurer och kort på Silver i fururamar. Ulrika hade nästan blivit en byfåne i Överkalix. Folk hade pratat om henne och viskat att hon var psykiskt sjuk. Innan Ulrika flyttade hemifrån höll hon sig mycket för sig själv och läste kärleksromaner. Nu studerade Ellens storasyster på sekreterarskolan i Piteå. Ulrika var ett mysterium för mig, men samtidigt en vinnare.

På kvällen gick vi på ”jättedisco” i centrum. Arrangörerna Janne Vax och Gummi från Göteborg tjänade stora summor på danskvällar med dragplåster som Robert Jelinek från PS. Sista sommaren. Tjejerna skrek, men han sålde ändå inte någon av sina 2000 signerade planscher. Jag var lycklig, inte bara för min nyvunna frihet, utan också för Morsans löfte om att flytta hem till Göteborg efter sommarens slut. Morsan menade att det behövdes ingen utbildad bibliotekarie i Överkalix, eftersom ortsbefolkningen ändå inte krävde hennes tjänster och kunskap.

Nu under kvällen tonas belysningen ned i Centralstationens cafeteria. Ljuset från takfönstren försvinner och den ljumma försommarvärmen blir till ånga, som i ett drivhus. Den internationella pulsen växer sig allt starkare. Jag känner mig bättre till mods när det dunkla sköljer över taklampornas tafatta försök att avslöja defekter i gästernas ansikten.

Mormor och morfar har betalat min tågluffarbiljett längs Inlandsbanan. Jag och Pippi rymmer till Norrland i sommar. Vi ska bo på det nybyggda lyxhotellet och storsatsningen i Överkalix. En Froggy B and the Bomp-turné.

Jag undrar hur det går för Vippa-Tore och hans kontinentala turistcentrum. Pippa har börjat snatta på Hennes & Mauritz, så hon är inte så feg längre. Jag har fått brev från Ellen. Hon skriver att Lasse hoppade av från musiklinjen i Piteå för att gå lantbruksskola i Kalix. Ulrika gifte sig tydligen med sin chef och drömprins, för att flytta till Stockholm. Det som förvånar mig mest är att Grönis faktiskt fått gehör för sina åsikter. Han har skrivit en analys av ett postorderkatalogomslag på kultursidan i Svenska Dagbladet. På bilden finns mamma-pappa-barn och Grönis kallar dem för ”den moderna splittrade familjen”. Det kunde ha varit jag, Morsan och farsan som aldrig funnits.

Lilla Morsan står i dörröppningen. Hon kryssar mellan borden, möter min blick och sätter sig ned. Morsan kommer att klaga på mina rymningsförsök och på min avbrutna skolgång.

– Kan du inte flytta hem igen?

Jag tänker på all förödmjukelse som hon har utsatt mig för, men samtidigt ser jag hela henne och hur lika vi egentligen är.

– Mamma, jag flyttar aldrig hem igen.

SparaSpara

Advertisements

About Jenny Gromark Wennberg

Debuterar 2018 med komedin "Kämpa tjejer!" efter att ha vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling 2017.
This entry was posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, noveller, Sommarnovell and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s