Sommarnovell: Eftergifter

Eftergifter

Av: Emelie Novotny

 

Första gången Winston bet henne var hon helt oförberedd. Hon hade dröjt sig kvar länge hos hästen i boxen efter hoppträningen. Winston hade gjort det hon bad honom om, galoppen var reglerbar och sprången runda och välbalanserade. Därför borstade hon med hela uppsättningen borstar i ryktlådan. Tänderna gick ner i huden, det blödde lite och stort blåmärke framträdde på underarmen.

 

lorene-farrugia-386934-unsplash

Foto: Lorene Farrugia

 

Strax därefter började hon binda upp honom för att han inte skulle komma åt henne. Hon valde de mjukaste borstarna och köpte en längre sadelgjord som hon spände så löst som möjligt i boxen. I stället drog hon åt den när hon kommit ut.

*

Hjärtat expanderade av Winston på ett sätt som det aldrig hade gjort med Huckleberry. Ponnyn hade varit ett tävlingsredskap, en rosettplockare, möjligtvis en oberäknelig sådan, men ändå alltid på topp. Med Winston var det som att han kröp under skinnet på henne.

Nu hade Huckleberry gått vidare till syrran. Han var egentligen inte för liten för henne själv ännu, men syrran hade vuxit ur sin b-ponny och då var det syrrans tur att tampas med Huckleberry på hoppbanorna.

Så hade Winston kommit till gården. I annonsen hade han presenterats som en ”smäcker, liten häst, perfekt som övergång efter ponny”. Hon mindes inte att hon hade provridit honom, men det måste hon väl ha gjort. Inte ens hennes föräldrar köpte hästar osedda.

Han var 158 cm hög, kritvit på kroppen med grå man och svans och gråa ben. En häst som ”står ut från mängden” som det också hade stått i annonsen. De första dagarna hemma hade hon gått på promenader med honom. Låtit honom bekanta sig med omgivningen. Hon visade honom gärdet där de brukade galoppera, barndomens klätterträd och bäcken som porlade om våren.

Därefter började hon ta korta skrittrundor tillsammans med honom. Han bar henne och hon lät honom gå dit han ville.

*

Winston slutade att gå förbi grejer på ridturerna när de var själva, det kunde vara soptunnor, brevlådor och parkerade bilar eller cyklar. För varje ny sak som Winston blev rädd för ökade det ömma i hjärtat i styrka. Hon strök honom långsamt över den sidenlena pälsen, blank av alla timmar som hon lagt på att rykta. Valacken var den finaste, bästa, mest älskvärda hon visste.

Föräldrarna köpte nya hjälmar för varje avramling och förbjöd henne från att rida ut själv, ville inte ta emot en skenande häst utan ryttare fler gånger. Syrran fick vänta på henne efter skolan så att de kunde rida ut tillsammans. Huckleberry travade på i perfekt form och Winston gick efter.

I ridhuset på hoppträningarna började han skygga för speglarna. Inte varje gång, men så ofta att det inte gick att rida an på hinder när de kom ur vänster varv och var tvungen att passera kortsidan. När han började resa sig och hon hade åkt av ytterligare några gånger hängde tränaren upp lakan framför speglarna. Det var för att de andra deltagarna på hoppträningen inte skulle bli lidande av Winstons ”olydnad”, som tränaren sa. Det var svårt som det var att upprätthålla nivån på undervisningen med en häst som Winston i gruppen.

*

Winston började resa sig utomhus också, trots att Huckleberry gick före och inte brydde sig om något. Ibland satt hon kvar, men lika ofta for hon i backen. Det var inte alls lika mjukt att landa på landsvägen som i ridhuset. Hon vädjade till syrran att inte berätta något för föräldrarna, att det bara var en fas och att det skulle gå över. Syrran blev allt bättre på att fånga in honom.

Winston var fortfarande ung. Och hon stod inte ut med tanken på vad föräldrarna skulle göra om de visste. Hon kunde inte ta orden i sin mun, de bara snurrade igenom hennes hjärna: tillridning, försäljning, somna in, ta bort, avlivning, slakt, hamburgerkött. I hennes värld var de alla lika förödande. Hon ville behålla Winston för sig själv. Älska honom ifred.

*

Tidigare hade hon föraktat dem som var rädda för hästar. Sett de små flickkropparna ligga hopkurade på ridbanorna för att ponnyn hade tvärstannat vid en för bred oxer eller ett utsmyckat räcke. Visst hände det att hon också hade landat i den mjuka fibersanden när hon tävlat med Huckleberry och förödmjukad fått leda ut sin ponny från paddocken.

Huckleberry hade varit en typisk ponny, samarbetsvillig till tusen när han var på det humöret och envist tjurig andra dagar. Men varje gång hon låg där i sanden stannade han och sänkte sitt huvud mot henne. Blåste varmluft genom näsborrarna och lät sig villigt fångas in. Hon minns inte att hon någonsin blev rädd.

När hon hoppat upp igen gick det oftast bättre. Det var som om avramlingen gjorde henne mer avslappnad. Hon visste inget om vapen, men det var som att varken ponnyn eller hon var laddad längre.

*

Hon hade sedan länge gått med långärmade tröjor och långa byxor oavsett väder för att dölja märkena efter Winstons tänder och alla avramlingar. På idrottslektionerna i skolan försökte hon byta om under handduk. Hon väntade till sist med att duscha. I början hade kompisarna erbjudit sig att vänta på henne medan hon duschade efter alla andra, men till slut tröttnade även de. En gång kom idrottsläraren in för att låsa omklädningsrummet när hon fortfarande var kvar. Hon stod med ryggen mot dörren och förstod på en gång att idrottsläraren sett hennes blåslagna rygg. När Winston reste sig landade hon ofta på ryggen och trots att säkerhetsvästen skyddade hennes ryggrad och revben så fick hon blåmärken av slagen.

Kort därefter kom kallelsen till skolkuratorn. Hon gick dit för att inte avslöja honom. Dagarna innan hade hon låtit bli att rida, sagt till både syrran och föräldrarna att hon hade mensvärk och att Winston kunde stå två dagar. Det kunde till och med vara bra för honom, han var ju fortfarande så ung. Föräldrarna skakade på huvudet och tyckte att en sjuåring inte längre räknades som unghäst, men visst kunde han stå två dagar om hon mådde dåligt.

Hon berättade för skolkuratorn att hon hade varit i ett destruktivt förhållande men att hon tagit sig ifrån det. För trovärdighetens skull grät hon lite och kavlade upp ärmarna där det inte fanns några nya bitmärken eftersom hon inte varit i stallet. Ärren och de gamla blåmärkena som nu gulnat var beviset för att hon tagit sig ur. Skolkuratorn var deltagande och sa att det bara var att komma tillbaka om hon behövde det, eller för all del om hon ville ”prata om livet eller kärleken”.

*

Hon funderade på vad hon skulle säga om Winston om hon blev tvungen att prata om honom. Hon var övertygad om att han var hennes livs kärlek och att hon aldrig skulle kunna älska någon så som hon älskade honom. Så fort hon gick över stallplanen gnäggade han efter henne. Innan hon hann sätta på grimman och binda honom högg han henne nästan alltid i armen eller i sidan, hon hade för vana att alltid ha säkerhetsvästen på. Hon var övertygad om att det var hans sätt att visa att han älskade henne lika mycket som hon älskade honom.

När det närmade sig ridning kom illamåendet så fort hon hämtade sadeln, martingalen och tränset. Ibland var hon tvungen att rusa in på stalltoan och kräkas mellan sadlingen och tränsningen. Hon förstod att det var ett säkert tecken på förälskelse eftersom pirret i magen aldrig släppte tillsammans med Winston.

Efteråt var hennes knän svaga som gelé. Det hände ofta att hon sjönk ner i halmen inne i boxen efter ridpassen, de bara vek sig under henne. Hade hon trillat av under ridturen kände hon aldrig någon smärta då. Hon tänkte mycket på hur stor kärleken mellan henne och Winston var när hon fortfarande efter ett år ihop med honom blev knäsvag av hans närvaro.

*

Till slut var det dags att börja tävla med Winston. Trots att varken hennes föräldrar eller ridläraren var speciellt nöjda med hoppträningarna. Vissa ekipage behövde längre tid på sig att komma igång. Tidigare hade hon hoppat en och tjugo med Huckleberry, men de bestämde sig att börja försiktigt med Winston. Det var trots allt deras första tävling ihop. De gick banan tillsammans hon och syrran. Först skulle de stora hästarna hoppa och sen ponnyerna. Trots att Winston var två decimeter högre än Huckleberry skulle han hoppa fyrtio centimeter lägre. För ett år sedan hade det känts som ett nederlag, nu var hon bara glad över att få vara honom nära.

Speakern hälsade dem välkomna in på banan, sa ”varsågod och rid” och hon fattade höger galopp trots att de kom i vänster varv. I ridhuset hemma hade de inte fått till den vänstra galoppen på flera månader, så det var ingen idé att försöka här heller, tänkte hon. Winston visade tydligt att han hellre gick i förvänd höger galopp än i vänster och då kunde han få göra det, tyckte hon. Att Winston trivdes var viktigare än allt annat.

Två hinder gick bra, sen var det en skugga på marken från domartornet som skulle passeras. Hon var inte beredd när Winston reste sig, hon kunde ännu inte läsa hans tankar. Publiken drog unisont efter andan redan innan hon hade landat i sanden.

Tvärtemot Huckleberry började Winston alltid springa när hon trillade av på banan. Ute var han bättre, eller snarare: där fanns syrran som alltid fick fatt i honom. Nu galopperade han runt och det var inte längre några problem att springa över skuggan på marken. Han hoppade ett par hinder själv och det var först när syrran lämnade sin ponny till någon annans förälder på framridningen som syrran lyckades fånga honom.

Hon var övertygad om att hon inte gjort sig illa, men när hon inte kunde lyfta armen ville föräldrarna ta henne till sjukvårdstältet och sjukvårdarna där skickade henne till röntgen på sjukhuset. Röntgenplåtarna visade att armen var av, men det var ett okomplicerat brott ”snart skulle hon vara tillbaka i sadeln igen”, tröstade de.

*

Hon hade inget emot att inte rida, huvudsaken var att hon fick vara honom nära. Men det var svårt för henne att hantera Winston själv när hon bara hade en arm. Det gick inte att ha honom lös tillsammans med henne i boxen, så syrran fick binda upp honom åt henne. Då var han alltid from som ett lamm och la huvudet på syrrans axel.

Syrran red honom ett par gånger i veckan under tiden som armen läkte. Då tog han eftergifterna och trampade på med bakbenen under sig. När syrran tog bort martingalen blev han än mer lösgjord i ryggen.

Hon hade bra läkkött och när gipset rök sa läkarna att det var okej att hon började rida lite smått, de visste ju hur det var med hästtjejer som riskerade att dö om det dröjde för lång tid innan de kom upp i sadeln igen.

Hon red honom med ledare de första gångerna eftersom hon absolut inte fick ramla av igen och slå upp brottet. De turades om att gå med henne. Syrran kom med tips på hur hon skulle rida Winston. Hon låtsades lyssna men inom sig väste hon ”han är min”. 

*

Det blev vinter igen. Eftersom syrran var borta över helgen red hon ut själv. Winston spetsade öronen mot den vita snön i träden och på åkrarna och skrittade på som han inte gjort annat. Så föll det en istapp från ett garage ner på stenläggningen nedanför och hon åkte av. Den här gången kunde hon inte ställa sig upp. Föräldrarna kom i bilen och hittade henne. Winston hade sprungit raka vägen hem. Till dem sa hon att han hade halkat på en isfläck och gått omkull.

Det var bäckenet som fått en spricka. ”Men det var ingen svår fraktur”, poängterade läkaren igen. Snart skulle hon vara tillbaka i sadeln igen, även om det skulle ta lite längre tid den här gången. För henne var det inte tiden fram till sadeln som var viktig utan tiden utan Winston. Hon skrev ideligen sms till föräldrarna om hur de skulle sköta honom, vilket godis han ville ha när och hur halmen skulle vara fördelad i boxen. Hon hatade sig själv för att hon hade övergivit honom.

Föräldrarna bestämde sig för att det var lika bra att låta Winston vila tillsammans med henne. ”Han kanske rent av var farlig?” frågade de sig. När hon fortfarande låg kvar på sjukhuset tog de ut veterinären som undersökte honom. Kanske hade han ont någonstans? Veterinären gick igenom kroppen, röntgade ben och rygg, kände och klämde. Det var inget fel på honom, ”trevlig häst med bra psyke”, skrev veterinären längst ner i protokollet.

Hon blev rasande när hon fick veta att veterinären hade varit där utan hennes vetskap. Innanför ögonlocken brände bilder på sprutor och pistoler. På verktyg för att ge hästen vingar att flyga till Trapalanda på.

*

Efter rehabiliteringen hoppade hon upp på Winston igen. Det var försommar igen och växtligheten skir. Han hade blivit riden av syrran så han var i god kondition. Syrran hade till och med startat honom ett par gånger, först nittio centimeter, sedan en meter och en och tio. Han seglade över allt.

Föräldrarna tyckte att nu fick det vara nog. Om hon inte slutade ramla av så kunde hon inte ha kvar hästen, så var det bara. De orkade inte med några fler sjukhusvistelser, hon måste ju förstå att de blev oroliga för henne.

Winston var sen tidigare anmäld till en tävling som det var tänkt att syrran skulle rida. Men nu när hon var tillbaka i sadeln kunde hon ju rida själv. Det fick bli hennes chans att visa att hon fortfarande behärskade honom.

Hon visksjöng kärleksballader i hans öron. Försökte få honom att förstå att han måste hoppa den där banan, annars skulle hon förlora honom. Och han henne. Det fick bara inte ske.

Hon övertalade syrran att rida honom i hennes ställe. Syrran hade vuxit mycket det senaste året och var nu nästan lika lång som henne själv. Om syrran dessutom lånade hennes ridkläder och hjälm skulle ingen märka någon skillnad. ”För din skull”, sa syrran.

Dagarna före tävlingen var Winston som en annan häst, kelig och tillmötesgående. Som om den annalkande sommaren fick honom på andra tankar. Han reste sig inte en enda gång. Hon började fundera på om hon ändå inte skulle tävla honom själv. Men för Winstons skull ville hon inte ta den risken. Han behövde sitt resultat för att få stanna hos henne. Och med Winston chansade hon inte, han var oersättlig för henne.

*

Tävlingsdagen gick som planerat. Hon gjorde alla förberedelser och syrran hoppade upp obemärkt inför framridningen. Föräldrarna misstänkte ingenting, de var ändå upptagna med att diskutera om en av de andra hästarna var halt och om en av ponnyryttarna hade använt ett otillåtet bett. 

Syrran och Winston fick startsignal, han hoppade som en katt över hindren. Precis innan sista hindret föll han omkull och syrran slungades iväg av fallet. Syrran reste sig snabbt, men Winston blev liggande.

Hon sprang från sin gömda plats vid bajamajorna ner till banan där funktionärer tillkallade veterinär och folk sprang åt alla håll. Winston låg fortfarande stilla, ögonen var slutna. Det sista andetaget nuddade hennes kind. Hon lade sitt öra mot hans hjärta utan att höra något men sedan blev hon bortkörd av veterinären. Syrran drog henne till sig.

”Får vi be alla obehöriga att lämna banan”, hördes det i speakern. Folk skingrades och en funktionär kom fram till henne för att leda henne ut. Trycket över bröstet gjorde det omöjligt för henne att säga något. ”Det är hon som är ägaren”, sa syrran. Hade hon kunnat hade hon rättat syrran, hon ägde inte Winston, hon älskade honom.

 

Om Emelie Novotny

Debuterar med hästboken "Vänd rätt upp" på Bonnier Carlsen i maj 2018.
Det här inlägget postades i Debut, Emelie Novotny, noveller, Sommarnovell. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s