Gästbloggare: Emma Askling – En bok blir till

IMG_3315

Min skrivprocess börjar nästan alltid med någon liten detalj i vardagen som får
tankarna att spinna igång. Det kan vara en känsla, ett speciellt utseende jag ser
eller något jag hör någon säga. Av det formas en karaktär i mitt huvud. Ibland
går det fort, ibland tar det lite längre tid. Jag går helt enkelt omkring och tänker
på den där låtsaspersonen ända tills det känns som att jag känner den hyfsat väl.
Och först när jag gör det börjar jag fundera ut en story.

Liv – huvudpersonen i min nya bok Definitivt okysst – kom till mig som ett
litet frö första gången för snart 17 år (!) sedan, när min barndomskompis
Maccan och hans tjej fick sitt första barn. Deras son, Albin, var väldigt sjuk när
han föddes. Hans tillstånd kom som en chock för samtliga och att han saknade
en arm var det lilla i sammanhanget. Mina författartankar var vid den här tiden
bara på drömstadiet, jag hade inte uttalat dem högt för en enda människa. Ändå
seglade en tanke förbi, en tanke om att jag en dag skulle skriva en bok om en
huvudperson som föds med dysmeli. (Och dysmeli betyder alltså en medfödd
skada på en eller flera extremiteter, dvs att man saknar en arm, ett ben eller en
del därav.) I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med detta och jag tänkte att
den gruppen nog i alla fall inte var överrepresenterad i litteraturen. Det finns
säkert, men jag själv hade jag aldrig läst någon bok om en huvudpersonen med
dysmeli.

Åren gick, livet tuffade på och drömmen om att skriva levde kvar. Jag följde
Maccan och hans son sporadiskt, främst via sociala medier eftersom vi sedan
länge inte bor på samma ort. Albin (som efter ett par tuffa år började må bättre
och bättre) kör motocross och genom åren fick jag se många filmer på honom in
action. Det var helt enkelt omöjligt att låta bli att imponeras. Det är väl så att var
och en lever efter sina förutsättningar och Albin kör cross som vem som helst.
Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att han verkade så cool. Och varje gång jag såg honom påmindes jag om min framtida huvudperson, den som jag en gång
hade lovat mig själv att skriva. Jag visste att det var en tjej, att hon skulle heta
Liv och gå i högstadiet. Men mer än så var det inte. Och 2013, när jag äntligen
beslutade mig för att ta min skrivardröm på allvar, var det andra karaktärer som
pockade på min uppmärksamhet. Jag började skriva för barn i mellanstadieålder
och Liv fick ligga kvar och puttra i bakhuvudet ett tag till. Jag var inte riktigt
redo för henne då. Men så sakta men säkert, medan jag skrev några andra
böcker, började hon plötsligt ta mer och mer plats i mina tankar. Jag lärde känna
henne. Och en dag var det äntligen dags. Skrivprocessen kunde börja.

Det här är ungefär tre år sedan och i samma veva blev jag hembjuden till
Maccan. Över en fika fick jag lära känna Albin och ställa alla mina frågor om
hur det i praktiken är att leva med en arm. Albin kör som sagt var cross lika bra
(ganska ofta bättre) som de som har två armar, men jag fick ändå en del tips på
saker som kan vara svårt i vardagen. Det var en väldigt trevlig eftermiddag som
innehöll både allvar och skratt. Och innan jag gick hem frågade Albin när boken
skulle komma. Hur förklarar man för en 14-åring som berättat allt om sin
dysmeli för en okänd person som ska skriva en bok, att det tyvärr inte går att
veta om det någonsin blir något? Där och då bestämde jag mig för att i alla fall
göra mitt yttersta för att lyckas. Det låter nog enklare än vad det var, för det blev
en lång process. Jag skrev och skrev om. Lät berättelsen vila. Skrev om igen.
Tvivlade, hoppades, tvivlade igen. Skickade in den till några förlag, fick flera
positiva refuser. Skrev om den igen. Tänkte ge upp men fortsatte ändå. Och till
slut stämde det! Historien om Liv var äntligen klar. Liv som är 15 år och ska
börja nian till hösten. Liv som är som vilken tonåring som helst, även om hon
föddes med bara en arm. Liv som avskyr att känna sig annorlunda och gör allt
för att försöka passa in. Liv som älskar att simma men hatar att visa sig i
baddräkt. Liv som är så peppad på att göra sista året i högstadiet till det bästa
året i sitt liv men som måste brottas med både sina egna och andras fördomar.

definitivt-okysst

Liv som möter Tobbes blick och blir alldeles darrig. Liv som till sist, när skolan
arrangerar en simtävling, tvingas ta ställning till om hon ska vara rädd hela livet
eller kanske, kanske till slut våga bli den hon innerst inne vill vara.

Det som Liv och Albin har gemensamt är att de båda hade en turbulent första
start i livet, att de saknar en arm och är grymma på sin sport. Men där slutar
likheterna. Historien om Liv är helt och hållet påhittad av mig. Hennes känslor
och handlingar är fiktiva och har ingenting med Albin att göra. Ändå är det tack
vare honom som boken blev till. Det som startade med en flyktig tanke för 17 år
sedan blev till slut en färdig produkt. ”Definitivt okysst” är den av mina böcker
som jag tänkt absolut längst på och som dessutom tagit längst tid att skriva. I
skrivandets stund är den alldeles färsk, jag fick hem mitt första ex i veckan. Den
är så fin! Och jag är så väldigt glad att det blev en bok till slut.

Emma Askling debuterade i november 2014 med den spännande kapitelboken
Det övergivna huset. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker för barn i
mellanåldern, i olika genrer. Definitivt okysst är en feel good roman och
hennes första ungdomsbok. Den utkom i augusti 2018 på Brombergs förlag.

Annonser
Det här inlägget postades i Gästbloggare, Inspiration, Skrivprocessen, Ungdomslitteratur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s