Om att bryta tystnaden

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Under åratal höll jag mitt skrivande hemligt för de allra flesta i min omgivning. Det var först när jag började blogga och sedan när jag blev publicerad som jag vågade berätta om mitt skrivande. Men jag pratar fortfarande inte jättemycket om mitt skrivande med andra. Det är fortfarande så att det känns lite märkvärdigt och skrytsamt. Jag antar att det är jantelagen som spökar och som gör att det känns obekvämt.

Nu står jag plötsligt inför det faktum att min debutbok släpps om bara några veckor. Det är min största dröm som går i uppfyllelse. Varför ska jag inte få prata om det? Det verkar ju befängt att en dröm som jag har kämpat för att uppnå i så många år bara ska tystas ner och tryckas ner i en låda någonstans och gå obemärkt förbi.

Dessutom är det så att boken inte kommer att sälja sig självt. Om jag inte pratar om boken kommer andra inte ens känna till att den existerar och hur ska de då köpa den?

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att fösa undan Jante och låta boken få leva. Och inte bara boken, utan även jag. Jag bestämde mig för att försöka ta tillfället i akt och prata med så många människor som möjligt om min bok. Och hittills har det bara lett till positiva reaktioner. Folk blir faktiskt glada och de vill köpa boken. Ett av samtalen ledde till och med till att jag fick en förfrågan om att medverka i en podcast. Så hittills kan jag säga att det öppnar upp dörrar om en vågar prata och berätta om det en gör.

För många år sedan läste jag en bok som hette Tur eller otur som handlade om människor som verkade ha osedvanligt mycket tur. Det visade sig att det egentligen inte handlar om tur. Det handlar om att dessa människor bland annat tar tillvara på tillfällen som dyker upp. De kanske börjar prata med personen som sitter vid bordet bredvid på caféet och just den kontakten kan leda till något.

För många år sedan var jag ansvarig för Unicefs frivilliggrupp i Stockholm. Vi arbetade med att samla in pengar till Unicef och informera om verksamheten. En dag kom det en ny tjej till gruppen som väldigt snabbt berättade att hennes dröm vara att komma till FN i New York. ”Lycka till”, tänkte nog de flesta. Hon pluggade på universitet och jobbade extra som servitris. En kväll hade hon en gäst på restaurangen som var amerikan och som betalade med ett kort som på något sätt var förknippat med New York. Tjejen från Unicefgruppen tog genast tillfället i akt och pratade med mannen och lyckades berätta för honom att hon ville till FN i New York. Det visade sig att mannens fru jobbade på FN i New York. Och vad hände sedan? Frun ordnade en praktikplats på FN i New York åt den här tjejen. Om hon aldrig hade nämnt för den där mannen vad hon ville hade den där chansen aldrig uppstått. Tur? Ja, delvis, men framförallt berodde det på att hon hade sett möjligheten i att börja prata med den mannen.

Så vem vet vilka dörrar som kan öppnas till framtiden om en struntar lite i Jante och tar för sig av de möjligheter som ges varje dag.
Mitt råd till er är att våga prata om ert skrivande. Om era närmaste inte vill lyssna eller stötta er, hitta andra människor att prata med.

 

Advertisements
This entry was posted in Debut, Mia Kim. Bookmark the permalink.

2 Responses to Om att bryta tystnaden

  1. Tanten says:

    Helt sant och så klokt! Det kluriga kan vara att veta vad som är den högsta drömmen, men alla människor jag möter kan lära mig något, om jag vill.

    • Mia Kim says:

      Tack så mycket! Ja, att vara öppen och mottaglig tror jag är bra. En dörr som öppnas kan leda till flera andra dörrar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s