Ordens tröst

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Trots att romanmanuset jag skriver på är en feelgoodroman så inspireras jag av livets sorger och svårigheter. De flesta av oss går runt och visar upp ett glatt yttre. Vi går till jobbet, vi hämtar och lämnar barn, vi går och handlar. Möter vi någon som frågar hur det är så svarar vi att det är bra. När en mår dåligt är det då lätt att tro att en är ensam om att må dåligt eller vara ledsen och att det är något en ska dölja. I vart fall ska en inte prata om det för en vill ju inte göra andra människor ledsna eller besvära dem med ens problem.

Men det finns ingen människa som går igenom livet utan motgångar och sorger. Skrapar vi lite på ytan på var och en av oss så finns där djupa sår, sorger och smärtor. Väl dolda familjehemligheter, mörker i ens parförhållande, dödsfall eller annat.

Det är just de där sorgerna som människor bär på som många gånger inspirerar mig i mitt skrivande. Allt det där som människor i vanliga fall inte pratar om, det vill jag skriva om. För det är precis lika mänskligt och naturligt att vara ledsen som att vara glad. Det är bara det att vi inte pratar om det.

När jag några efter gymnasiet skulle välja högskoleutbildning ville jag bli psykolog. Jag tyckte att jag var bra på att lyssna och jag ville hjälpa människor. Min mamma tyckte inte att det var ett bra val utan tyckte att jag skulle läsa på juristlinjen. Och på den vägen blev det. Men eftersom jag inte valde den utbildningen utifrån mitt hjärta avslutade jag sedermera aldrig utbildningen, så idag är jag varken jurist eller psykolog.

Utan att vara psykolog är det ändå många människor som anförtror sig till mig och berättar om just sina sorger. I förra veckan var det en person som jobbar på en annan avdelning än jag som frågade om jag ville komma över och äta lunch med henne. Vi har träffats genom jobbet några gånger och jobbar med liknande arbetsuppgifter. Jag blev verkligen jätteglad för initiativet och ännu gladare blev jag för det förtroende hon kände för mig när hon under lunchen började öppna upp sig och berätta om en djupt tragisk händelse i sitt liv. När jag efter någon dag hade hunnit smälta allt det hon hade berättat för mig började känna att jag skulle vilja skriva om det hon har varit med om.

Alla mina publicerade noveller innehåller en dos av sorg och smärta av något slag. Även min feelgoodroman innehåller en rejäl dos av mörker. Det är nog först när vi har upplevt sorg som vi verkligen kan uppskatta glädje och kanske vänskap, kärlek och livet fullt ut. Ingen kan skydda sig eller värja sig från sorger. Inga pengar eller titlar i världen kan skydda oss från sorg eller död. Det är av dessa jobbiga händelser som vi utvecklas och lär oss. Det är därför jag tycker att det är intressant att skriva om dessa saker. Och jag tycker att vi ska börja våga prata om våra svårigheter. Istället för att ständigt gå runt med en mask eller visa upp en polerad yta på sociala medier så kan vi faktiskt ta hjälp av varandra. Och om någon kan finna ett uns av tröst eller hopp i mina noveller eller i min roman (som förhoppningsvis blir bok en dag) skulle det göra mig så oerhört rörd och tacksam. Jag tror att ord kan skänka tröst. Det skrivna ordet likväl som de som sägs.
Så lyssna, prata och skriv!

Advertisements
This entry was posted in Debut, Mia Kim and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s