Gästbloggare: Karin Wallén

Karin_wallén

Karin Wallén. Foto: Marcus Westberg

Ta fajten med den kursiverade skammen

Det borde kännas som julafton, och det gör det ju också på sätt och vis, när jag sätter saxen i den grova tejpen som håller ihop kartongen och sprättar den från sida till sida. Det är nu jag får se den på riktigt för allra första gången. Min bok. Min bok! En pocketbok med mitt namn på, och ett omslag som får mig att känna mig stolt. Åtminstone för en stund.

För skillnaden mellan att öppna en julklapp, och att öppna en kartong med böcker som jag själv har skrivit, är att jag på julafton brukar slippa ha en liten kritiker som sitter och tynger på ena axeln. Ni vet kanske vilken jag menar? Den där kursiverade pratkvarnen som tycks ha en hemlig kattlucka rakt in i huvudet och när som helst kan dyka upp med armarna i kors och säga: Hm. Trevligt att du har fått ge ut en bok hörru. Men har du tänkt på att folk kanske kommer att läsa den också? Ha!

Ja, jo, det är väl det som är meningen. Säger du. Till dig själv. Jag är skitglad om folk vill läsa den! Säger du kanske också.

Eh, jaså. Så du skäms inte då?

Va?

Ja men alltså. Du tror väl inte att den är bra på riktigt?

Va? Nä …nä. Inte bra på riktigt. Så klart.

Nä, just det. Du borde faktiskt skämmas lite.

Ja.

Ibland brukar den lille kritikern hålla sig borta i flera dagar. Speciellt när jag är mitt i en skrivprocess och skriver hela dagarna. Då går det i genomsnitt fyra dagar utan ett enda kursiverat ord från den lilla kritikern på axeln. Jag känner att jag har flyt. Det är förresten inte bara flyt. Det är bra! Det är kul! Och så kommer dag fem och då bara sitter den där igen. Med megafon.

MEN ÄR DU HELT KNÄPP ELLER? DET HÄR ÄR JU SKITDÅLIGT! BANALT ÄR DET! BANAAALT!

Eventuellt en kort konstpaus. Och sedan, megafonen åt sidan nu, väsande: Skäms du inte?

En sak har jag ändå lärt mig om den lille kritikern. Den har en svag sida. Den klarar varken ett tydligt svar på tal eller att jag totalt skiter i vad den säger. Även om den står där och viftar med megafonen för att höras, så kan min egen röst höras starkare. Även om den har funderat ut långa haranger om vad som är dåligt, så går det att lyssna lydigt en stund, och sedan släta över det med en axelryckning och ett – jahaja. Ett jahaja kan ibland räcka för att få den lille kritikern helt ur balans. Får den inte sin vilja igenom, det vill säga att skölja över författaren med självförakt och skam, så bleknar den så sakteliga bort.

Jag bläddrar i min egen bok och hör den sitta där och påpeka allt som kunde vara bättre, och jag lyssnar med ett halvt öra – det gör jag faktiskt. Sedan ber jag den ta ett par varv runt kvarteret när regnet strilar, så att skammen spolas bort. Och snart står jag där på bokhandeln på hörnet, med ett exemplar av min bok (herregud, min bok!) i handen och talar mig varm om den. Berättar att jag bor granne med dem och hoppas de ska ta in den och sälja den. Vågar till och med ge den till dem och säga att jag hoppas de ska gilla den.

Och gör de inte det så – jahaja.

Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet Vagabond. ”Tio platser du måste besöka efter min död” är hennes debutroman, och finns även som ljudboksserie på Storytel med titeln ”Backpacker”.

karin_bokomslag

Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s