Gästbloggare: Ett år på Skurups skrivarlinje

Vi träffas på ett café i Malmö vid Folkets Park. Vi pratar om hur sommaren har varit, hur det har varit att flytta tillbaka till Stockholm, att flytta till Malmö och att börja jobba igen. Vi pratar om året på skrivarlinjen, hur mycket respektive lite vi skriver nu när vi har slutat och hur året i Skurup har påverkat oss.

Vi kommer överens om att textsamtalen är en av sakerna som vi kommer ta med oss mest. Större delen av året ägnades åt textsamtal, vilket innebar att vi en gång i veckan lämnade in text som sedan klasskompisar och lärare gav respons på. Under året hade vi också enskilda handledarsamtal med lärare och större responssamtal med flera i klassen för att kunna dyka djupare in i våra projekt.

Romanskrivande, en vilja att passa in och balans i skrivandet

Det är söndagkväll. Jag försöker välja ut texter att skicka in till textsamtal. Ångesten träder in. Jag skriver mest på min roman, men fem sidor av romanen är sällan det jag vill skicka in. Det blir en selektiv bedömning av ett långt manus. Istället försöker jag hitta dikter och andra texter. Nu i efterhand inser jag att jag anpassade det jag skickade in mycket mer än jag hade velat. Trots att texterna togs på stort allvar och alla visade stor respekt fanns det en känsla av att prestera och passa in. Jag tror att jag ofta skickade in det jag trodde att gruppen ville läsa. På det sättet testade jag förvisso nya stilar, men jag tog också bort mycket av min egen stil i mina inlämningar som jag egentligen också hade behövt respons på.

Romanen fick ta mer plats i de individuella handledningssamtalen. Vid ett tillfälle träffade jag en av mina lärare på Lunds stadsbibliotek. Vi pratade grundligt om hur jag bäst kunde utveckla romanen, om att gå in i karaktärernas värld, att försöka måla upp en bild av hur karaktärerna lever sina liv och bygga världen runt dem istället för att tänka så mycket på själva texten.

Viktigaste insikten med att gå skrivarlinjen var nog att jag lärde känna mig själv mer som skrivande person. Det var fantastiskt att få så mycket tid till att skriva, det var nödvändigt för att jag skulle komma in i mitt bokmanus och i en redigeringsprocess, men när jag satt flera veckor i sträck ensam i en trång lägenhet med samma manus som jag jobbat med i fyra år insåg jag att jag inte mådde så bra av det. Jag behöver annan stimulans också. Att få komma iväg, få släppa texten, hitta inspiration och motivation och faktiskt få längta till den.

Stressen över responsen, att bo på internat och att inse vad en egentligen vill
göra

Ja, responssamtalen tillsammans med våra klasskamrater och lärare var en av sakerna vi tar med oss mest. Trots allt bra som samtalen innebar fanns det också enorm press att leverera en bra respons. Väldigt ofta satt jag nervös på mitt rum kvällen innan textsamtalen för att jag inte kände att jag hittade någonting konstruktivt att säga. Ibland kände jag ingenting när jag läste någons text och vad skulle jag då säga?

Till skillnad från Josefin bodde jag på skolan och blev tilldelad ett eget rum i ett av de
mindre husen på internatet. Vi var fem stycken som bodde där och till en början var jag ensam i min klass, men efter jul flyttade en klasskompis in. Jag tyckte om dem jag bodde med och uppskattade blandningen bland linjerna, men samtidigt fanns det någon sorts osagd hierarki på skolan, en sådan ordning som antagligen inte blivit så med vilje, men som ändå fanns där. I början av terminen hade vi en dag  med samarbetsövningar och lekar då vi blev blandade med olika linjer, men det var ungefär det enda som gjordes för att försöka sammanstråla alla olika linjer. De flesta deltagarna höll sig i sina utbildningars hus där andra linjer inte kunde komma in. Jag undrar ibland vad som hade hänt om det funnits ett stort rum anpassat så linjerna kunde få chansen att samarbeta med varandra? Nu i efterhand ser jag tillbaka på den här delen av mitt folkhögskoleår och blir ledsen när jag inser att det var så många möjligheter till att
skapa nya projekt och träffa nya människor som gick till spillo.

Sista veckorna i Skurup minns jag däremot med värme. Fokuset lades mer på hur vi skulle kunna klara oss ekonomiskt som skribenter och en förläggare från ett förlag kom på besök och berättade hur det går till när någons verk blir utgivet. Några månader tidigare hade jag mer och mer börjat inse att det kanske inte är själva skrivandet i sig jag vill ägna mig åt, för en av de bästa sakerna jag vet är ju faktiskt att sälja in historier till andra.

Antologi, releasefester och författarbesök

Något som betytt mycket för oss båda är att vi i Skurup fick möjligheten att släppa en antologi tillsammans. Var och en blev tilldelad ett visst antal sidor, och efter en sen kväll på studentgården i Skanör med ingående korrekturläsning tog redaktionen i klassen över för att sätta boken i tryck. Tillsammans bestämde vi bokens utseende och titel och anordnade sedan tre lyckade releasefester i Malmö, Göteborg och Stockholm. Det var en mäktig känsla, inte bara att ha boken fysiskt i handen, utan också att läsa upp sin egen text inför publik. Som skribent får en sällan en så direkt respons som vi fick då.

Under årets gång hade vi tre författarbesök. Det sista besöket, då den tvåfaldiga lilla
Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer kom på besök, gjorde ett starkt intryck på oss båda. Hon pratade mycket om skrivprocessen, skrivarglöden och att aldrig ge upp. Att få höra om hennes kämpande och se hur hon har lyckats och idag faktiskt kan leva på sitt författarskap var något vi tog med oss den fredagseftermiddagen i maj.

 

Josefin Kylli och Johanna Stavegren är 25, respektive 23 år gamla och gick Skurup
folkhögskolas skrivarlinje terminen 2017/2018. Josefin är bosatt i Malmö, och under året på skrivarlinjen bodde hon i Lund medan Johanna är från Stockholm och bodde på skolans internat. Idag jobbar Josefin på café och håller i skrivcirklar för Ordkonst. Johanna studerar litteraturvetenskap och jobbar i bokhandel.

Annonser
Det här inlägget postades i antologi, författarens hantverk, Skrivprocessen, Skrivutbildningar, stress. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s