Presentation!

1

Först och främst: fuck cancer. Jag önskar Jenny all lycka till i att besegra den. Under resten av året är det mestadels jag som ska skriva här på måndagar, och jag ska göra mitt bästa för att vara en värdig vikarie.

Vem är då jag som dyker upp här lite hux flux? Mitt namn är Linnea Dahlgren, jag är en 27-årig Malmöbo som spenderat alldeles för mycket tid med att sitta framför datorn och knappa på tangenter, och i våras debuterade jag med ungdomsromanen ”Dagen du förstörde allt” (vilket till viss del rättfärdigade all den där skrämtiden).

Förra året gästbloggade jag faktiskt här på Debutantbloggen om hur det gick till när jag blev antagen (kortfattad version: via ett mejl som jag inte såg eftersom det hamnade i min skräppost!) och om mina tankar och känslor inför att debutera (inlägget finns att läsa här: https://debutantbloggen.wordpress.com/2017/11/19/43209/).

Och nu befinner vi oss i Efter-fasen. Efter att boken vandrat ut i offentligheten. Shit vad läskigt det var. Shit vad kul! Jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle vara så roligt. Jag hade förberett mig mentalt på att ingen utanför min närmsta bekantskapskrets skulle bry sig det allra minsta, men jag hade fel. Vad fantastiskt roligt det är att ha fel ibland.

Att bli författare var min stora dröm. Och det är min stora dröm, fortfarande. För jag är ju inte där än. Jag har debuterat, jag är en debutant. Inte en författare. För att vara en författare måste man ha gett ut minst två verk, helst fler.

Enligt vissa. Enligt vissa räcker det med en bok. Och enligt andra handlar författarskap mer om livsstil, om att leva ett skrivliv. Ironiskt nog tillhör jag nog den sista kategorin. Jag tycker inte författarskap handlar om hur många böcker som har ens namn på framsidan, utan om hur närvarande skrivandet och det kreativa skapandet är i ens liv.

Ändå vågar jag inte kalla mig författare.

Varför inte? Det svävar ju liksom i luften framför mig, precis framför, sådär magiskt skimrande som jag drömt om och längtat efter sedan jag var liten. Jag har gett ut en bok. Varför kallar jag mig inte för författare? Varför sträcker jag inte ut handen? Jag vill ju så gärna. Jag når kanske om jag vill.

Ärligt talat? Svaret är att jag inte vågar vidröra ordet författare av rädsla att någon ska rycka det ifrån mig. Jag vill att när jag väl kallar mig författare ska ingen kunna protestera. Det ska inte råda några som helst tvivel om att ”Linnea Dahlgren + författare = sant”. För det betyder för mycket för mig, tror jag. Jag vill inte behöver släppa taget om något som jag kämpat för under så lång tid.

Så jag väntar lite till. Jag har väntat så länge att lite längre tid inte spelar någon roll. Någon gång i framtiden ska jag kunna presentera mig med orden ”Hej, jag heter Linnea och jag är författare”. En dag. En vacker dag. Men inte än.

Än kan jag bara använda ordet författare när det kommer en fortsättning. ”Jag är författare till …”. Och jag måste säga att det känns riktigt bra, bara att få använda ordet författare på det sättet. Det känns stort. Så därför passar jag på:

Jag heter Linnea och jag är författare till boken Dagen du förstörde allt. Jag är också student och jobbar på bibliotek emellanåt. Jag är en drömmare. En riktigt hopplös drömmare som sa till journalisten som kallade mig författare att jag inte räknar mig själv som författare men att jag blir glad när andra gör det. Journalisten skrattade och lovade att skriva mitt namn bredvid ordet författare extra många gånger i texten.

Och att vara debutant är faktiskt inte särskilt pjåkigt alls. Jag är så tacksam över att jag ens nått hit. Men – det ska erkännas att jag hade lättare för att skriva innan jag debuterade. Mycket mycket lättare! Men mer om det roliga ämnet i nästa vecka. Ha det fint till dess!

Annonser
Det här inlägget postades i Dagen du förstörde allt, Debut, Linnea Dahlgren, Ungdomslitteratur. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Presentation!

  1. Anna Alemo skriver:

    Välkommen! 🌸
    Jag tycker ju absolut att du är en författare 😊

  2. Marica Källner skriver:

    Hej! ett väldigt fint inlägg. Ser fram emot att läsa fler. Känner också ett motstånd till ordet författare, samtidigt som jag längtar efter det. Jag använder det och jag tror att om en övar på att kalla sig själv författare så blir det naturligt så småning om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s