Lukten av Tipp-Ex

HelenaHedlund20171207013 kopia 2.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Ofta funderar jag på hur det var att vara författare förr i tiden, innan datorer, sociala medier och den blixtsnabba spridningen? Jag minns själv hur min mamma – inte författare men väl kåsör i en dagstidning på 80-talet – satt och knattrade på en skrivmaskin som inte ens var eldriven. Jag minns lukten av Tipp-Ex över felskrivningar, ljudet av XXXXXX över felskrivningar då Tipp-Exet var slut. Ibland åkte vi och lämnade in papperssidorna direkt till tidningen. Där satt sedan någon och skrev av texten, ord för ord, innan den slutligen publicerades. Hur det fungerade med böcker vet jag inte, men gissningsvis på liknande sätt. Skriv om och skriv om och skriv om – rådet alla författare får – var mer bokstavligt då. Du var tvungen att skriva om allt bokstav för bokstav. För även om jag jobbade med omskrivningar av min debutbok under ett helt års tid så är det bara vissa bitar som jag verkligen har skrivit om – resten jag jag flyttat runt, bytt enstaka ord, provraderat, satt tillbaka igen på ett annat ställe, strukit och korrigerat. Jag undrar hur dåtidens förfarande präglade texten? Positivt eller negativt?

Jag var ganska sen på bollen själv med datorer. Min första pjäs som jag skrev för Teater Martin Mutter 2004 skrev jag på en gammal Mac Classic – en liten söt brummande burk som inte ens kunde hantera internet. Jag sparade texten på diskett och tog med till teatern för utskrift. När jag väl skaffade modern lap-top och internet var jag sen på bollen med sociala medier. Jag fattade inte grejen. Jag ville för allt i världen inte bli en sån morsa som bara satt framför datorn eller mobilen och en smartphone skaffade jag så sent som för två år sedan då en kollega tryckte en i handen på mig. Sedan dess har mycket hänt. Jag kan inte längre värja mig och sociala medier slukar mig, lockande, förföriska! Det finns ju så mycket där ute och människor är så snälla! Innan jag debuterade kunde jag inte föreställa mig vilken stor plats i mitt liv sociala medier skulle få. Att boken lever sitt eget liv där ute och att jag kan få inblick i detta liv genom min telefon. Kompisar som har läst skriver och kommenterar. Jag följer hashtagar på Instagram och flera gånger i veckan dyker det upp fina recensioner av och reflektioner kring Det fina med Kerstin. En gång skrev en okänd åttaåring till mig direkt att hon tyckte att boken var bra. Jag följer bokbloggar, litteraturnätverk, bibliotek och bokhandlar. En gång hade jag tagit mig upp på en topplista, sen ramlade jag ner igen. Delar jag något själv så får jag många kommentarer och hjärtan och det är frestande att titta på dem precis hela tiden …

Men jag vill inte det! För det tar så mycket tid från annat. Det tar tid från att läsa böcker. Det tar tid från mitt skrivande. Det konkurrerar med ögonkontakten med mina barn.

Jag är jätteglad över så mycket positiv respons på min bok. Och jag är jätteglad att den kommer ut nu och inte för 30 årsedan, det är häftigt att nå så många människor så snabbt. Men snart måste jag nog ge mig själv internetrestriktioner. Snart måste jag släppa ut Kerstin utan övervakning och lita på att hon klarar sig utan mig …

Advertisements
This entry was posted in Debut. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s