Gästbloggare: Aline Lilja Gladh

Tyngd. En skrovlig kedja kring anklarna. Ett mörkt hav utan botten. Den där stora
betongklumpen som med sitt koppel drog mig ner i djupet, trots att jag simmade för
mitt liv.

Drömjobbet som 2D artist på ett av Sveriges snabbast växande dataspelsföretag. Ett nytt hus. En underbar sambo. En fantastisk unge och en till i magen. Jag hade allt det där. Ändå var det något som skavde, men vad?

Mitt under mammaledigheten fastnade benet i den där kedjan. Den som sökt sig till mig likt en girig klätterväxt. Jag tvingades ner i mörkret. Långt ner. Vissa kvällar vågade jag inte ens bära upp min bäbis för trappan, armarna skakade och jag kunde knappt stå. Viken dödlig sjukdom hade jag drabbats av egentligen? Inte den jag trodde. Betongklumpen med kedjan visade sig vara ett utmattningssyndrom. Jag hade helt enkelt rusat rakt in i kaklet utan att förstå det och i och med det tappat förmågan att se poängen med att skapa.

När orsaken till att jag befann mig i djupet hade uttalats gick den rostiga kedjan av. Ljuset från solstrålarna ovan vattenytan nådde åter mina ögon och väckte lusten till liv. Men när skisserna i ritblocket inte blev genialiska och sångrösten tycktes klinga falskt förstod jag att något nytt krävdes av mig.

En gammal textfil var koden som behövdes för att öppna dörren till min nya kreativa
utmaning. När min dotter sov middag tog jag fram laptopen och skrev. Skrev om någon som flöt upp till ytan utan samma tur som jag. Skrev om inre mörker och hur det påverkar människor på olika sätt. Fick nya vänner och ovänner i min text. Fiktiva problem att lösa eller dölja. Hemligheter mellan mig och mina karaktärer.

Några månader senare var det dags för min dotter att börja på förskolan och jag skulle gå tillbaka till vardagen. Manuset hade växt så pass att det gjorde ont att tänka på att det inte skulle bli mer. Det skulle ligga orört i sin mapp. Glömmas bort. Täckas av digitalt damm. Då hördes ett klingande ljud. Rummet lystes upp av gnistor. Min livskamrat fäktade modigt bort kedjan och gav mig sen den finaste gåva man kan ge någon – tid.

Här är den nu, Tändstickan. Min debutroman. Min bokbäbis. När den nu snart flyttar hemifrån så tar jag hand om nästa unge, del två i Örbyhusserien.

Den där envisa kedjan söker sig fortfarande efter mig. Jag kan nudda vid den ibland. Känna metallen hotfullt stryka sig mot anklarna. Och jag har fortfarande det där hopplöst svarta estethjärtat. Men nu, tack vare min spänningsroman, så har jag fått tillbaka nyckeln. För det är ju där innanför det svarta skalet som livets ljus och passionen för allt skapande bor.

Aline Lilja Gladh har skrivit spänningsromanen Tändstickan som utkommer den 29:e oktober 2018. Boken utspelar sig till störst del i Örbyhus, fem mil norr om Uppsala, men även på Östermalm i Stockholm. Tillsammans med sin polisbror tar sig konstnären Lo Karlberg an ett gammalt fall som skapar oroliga ringar på vattnet och dessutom fortsätter att skörda nya offer.