Comeback?

1

Bok nummer två ska vara den svåraste att skriva.
Jag har hört det sägas så många gånger att det blivit som en erkänd sanning, som en lag alla författare lyder under.

Varför är det så? Varför just den andra boken? Jag tror det har att göra med flera saker. Som debutant kan man ha laddat och kämpat med sin första bok i evigheters evigheter, man kan ha lagt ner hela sin själ i arbetet, letat fram de mest glänsande pärlorna ur sin samling. Och så ska man plötsligt göra samma sak till bok nummer två, fast helst lite bättre?

Det är som att man lägger en ribba med sin första bok, så högt man bara förmår, och först vid bok nummer två inser man att det finns en förväntan om att man nu ska kunna hoppa ännu högre, helst segla med lätthet över sitt forna verk.

Dessutom har man som debutant fått möta omvärlden. Jag har blivit berörd av folk som blivit berörda av min första bok, och vill för allt i världen inte göra dem besvikna. Samtidigt vill jag såklart gärna omvända de som inte gillade min första bok.

Lätt som en plätt, eller?

För min del tar det inte slut där. Dagen du förstörde allt, min debutbok, var den viktigaste text jag någonsin skrivit. Det var eventuellt också den bästa text jag någonsin skrivit. Hur toppar man det? Det går ju inte! Eller?

Ärligt talat var jag faktiskt inte särskilt orolig, till att börja med. Skrivandet har alltid varit enkelt, lustfyllt, för mig. Jag hörde den där regeln, den inofficiella lagen om den andra bokens jävlighet, men jag brydde mig inte om den. Jag tänkte att jag skulle vara undantaget.

Lärdom till mig själv: jag är sällan undantaget. Som barn lät jag länge bli att läsa Harry Potter på grund av samma undantagstro, “om alla andra gillar Harry Potter så kan ju inte jag också göra det”, men ack så fel. Jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Efter en vår då jag medvetet pausade från skrivandet (under ursäkten att jag hade för mycket annat att göra …) och en sommar då jag hade storslagna planer men småskaligt resultat var jag tvungen att ta mig en funderare.

Var det så att även jag fastnat i fällan om den andra bokens jävlighet? Var det därför jag inte hade någon skrivlust? Var det därför det kändes som att allt jag skrev blev så fruktansvärt dåligt?

Jag valde att avsluta projektet jag höll på med, ett projekt där varje steg framåt varit tungt och följts av två lätta steg bakåt. Istället funderade jag på vad mitt nästa nya projekt borde vara för att jag ska kunna komma runt alla svårigheter som rör bok två. Detta kom jag fram till:

  1. Projektet måste kännas relevant för mig. Det behöver inte vara det viktigaste jag någonsin skrivit, men det måste finnas någon poäng med varför just den texten blir skriven.
  2. Projektet måste vara väldigt annorlunda från bok nr 1. Jag kan inte uppnå exakt samma effekt som med Dagen du förstörde allt, jag vill inte ens försöka. Att bok nr 2 skulle bli en blek kopia av bok nr 1 måste undvikas. Detta kanske gör att några av de som gillade bok nr 1 blir besvikna på bok nr 2, men det kan nog inte hjälpas.
  3. Projektet måste kännas roligt att skriva på. Skrivlust är bränslet, kärnan, a och o och alla andra bokstäver. Utan skrivlust förblir pappret blankt.
  4. Jag får inte ställa några krav på mig själv eller texten. Det är ett första utkast, det är okej om det blir dåligt! (Lätt att säga, svårt i praktiken. Men jag jobbar på det.)

Och vet ni vad? Samtidigt som jag kom fram till detta ramlade jag över två idéer till just sådana projekt. Jag valde ett av dem, med det andra redo på hyllan att ta ner om det första skulle svika mig, och nu är jag äntligen igång med skrivandet igen.

Jag må ha blivit en riktig Harry Potter-nörd, men att bok nummer två skulle vara svår att skriva är en lag jag än en gång är redo att utmana. Optimistiskt kastar jag mig in i tron om att den här gången, den här gången kommer regeln inte att gälla mig.

Den här gången kommer jag att vara undantaget.

 

PS: Tack till alla som hört av sig efter förra veckans inlägg för att säga att jag visst får lov att kalla mig författare. Det värmer verkligen, och gör det lite lättare att våga.

Advertisements
This entry was posted in Bok två, Dagen du förstörde allt, Debut, Linnea Dahlgren. Bookmark the permalink.

2 Responses to Comeback?

  1. Det var läskigt med bok två, helt klart. Själv skrev jag en serie, så det var en lite speciell (om än inte direkt ovanlig) situation. Jag hade tur och tvåan blev bättre än den första, enligt en nära nog enig läsarkår (= en handfull personer). Den tredje boken blev då ännu läskigare att skriva, men även det tycks ha gått bra. Fjärde boken dock, som INTE är en del i denna nu avslutade serie … DET är en annan femma. Jag har i skrivande stund ett nästan färdigt råmanus och en krypande känsla av att det är just en blek kopia av mina tidigare böcker. Läskigt på riktigt. En något annan målgrupp, visserligen, men det känns verkligen halvbra för tillfället. Blev lite rädd när jag läste ditt inlägg, faktiskt. Ska fundera på om även jag borde stoppa här innan skadan definitivt är skedd och satsa på något helt annat. OBS! Inte ditt fel/ansvar/problem – jag lovar! Bara igenkänning och delade skrivkänslor.

    • Linnea Dahlgren says:

      Kan det kanske vara så att bok två är lättare om det är en uppföljare? Väldigt intressant det du skriver, och jag är övertygad om att ditt nya manus inte alls är någon blek kopia. Och om det nästan är färdigt tycker jag verkligen inte du ska ge upp det! Det kanske bara är självtvivlet som är extra högljutt just nu, helt orelaterat till kvaliteten? Hur du än bestämmer dig för att göra: lycka till med skrivandet!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s