… och de nominerade är …

HelenaHedlund20171207013 kopia 2.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade hoppats! Att två olika Augustambassadörer ändå nämnde Det fina med Kerstin som en tänkbar kandidat till nominering fick mig att i alla fall tänka tanken att det kanske eventuellt fanns en pytteliten chans att få bli en av de utvalda som skulle få gå upp på Södra Teaterns scen med en gerbera i handen. Och denna lilla tanke, detta lilla hopp irrade runt i min hjärna som en rastlös spyfluga hela förra veckan. Varje nytt mail kastade jag mig över, varje oväntat telefonsamtal fick hjärtat att slå hårt och brevlådan kollade jag så fort jag fick möjlighet. Nästan helt utan min inblandning la hjärnan upp en klockren plan för måndagen den 22 oktober:

Jo men jag hinner precis med att spela två föreställningar på förmiddagen i Örebro och sen ta bilen till station, parkera bakom ICA och rusa till Stockholmståget. Men då måste jag prata med chefen om att jag missar mötet på eftermiddagen, gör det något? Var det viktigt? Fast det har ju varit lite struligt med tågtrafiken, tänk om jag blir stående i Hallsberg! Ska jag ta bilen hela vägen? Fast jag kör helst inte bil inne i Stockholm om jag slipper, ska jag ta bilen till typ Bålsta och ta pendeltåg därifrån? Hoppa av vid Södra station eller Centralen? Var det inte lite byggstrul där också? Hinner jag sminka av från föreställningen och sminka om eller måste jag göra det på tåget? Vad ska jag ha på mig? Nej, jag kan inte ha mina fina klackkängor om jag måste springa upp till Mosebacke, jag får ta de vanliga skorna …

Om måndagen veckan innan kändes reflexvästgul till sin karaktär av hopp och förväntan, kändes tisdagen bara höstlövsgul och onsdagen sedan i en nedåtgående färgskala till fredagens solkigt smutsgula. Inget besked hade kommit. Det kändes trist att gå på helg. Hoppet är ju det sista som lämnar en människa, men när det väl försvinner så infinner sig en tomhet. En trötthet. En intensiv höstkänsla.

Men jag är inte ensam. Vi är många som inte har blivit nominerade till Augustpriset. Jättemånga faktiskt!

Jonas Gardell skriver till exempel så här på sin instagram:

Mark är i Burundi som Unicefambassadör. Världens 4:e fattigaste land. 56 % av den vuxna befolkningen har hjärnskador av långvarig svält. Själv är jag lite besviken på att Till minne av en villkorslös kärlek inte kommer bli August-nominerad som jag hoppats på. Vad tycks om det perspektivet? Jag skäms. Måste fan skärpa mig big time! Tacksam för allt det goda jag har.

Och Sami Said, (som dock är nominerad med boken Människan är den vackraste staden), säger så här i en intervju:

Det är en ära och så att bli nominerad, men det är förstås inte lösningen på alla mina problem. Jag har till exempel fått ett fästingbett och är rädd för borrelia och hjärnhinneinflammation, min dator har kraschat och jag hittar inte USB:n med alla mina filer. Augustpriset kompenserar inte för det.

Nej, självklart inte. Och visst är det viktigt att ha perspektiv! Men ändå … det hade varit otroligt roligt att få stå där på Södra Teaterns scen med en färgglad gerbera i handen …

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s