Gästbloggare: Nina De Geer

Min odebuterade sida

Jag har ett sår som inte läker. I över ett års tid har jag haft såret, precis där det blir ett veck i nacken om jag tittar upp mot takfönstret ovanför platsen där jag skriver. Det här är vad jag ser när jag tittar upp i skrivande stund. Men tillbaka till såret. Varför läker det inte?

Jag har inget underskott på riboflavin eller vitamin c eller avsevärt sämre läkkött än någon annan. Men jag är en skrivande person. Ni som läser den här bloggen vet vilka kostnader skrivandet tar i perioder, för mig handlar det om hudceller bland annat. När mitt senaste manus (det fjärde) blev refuserat var jag under isen så länge att välmenande vänner började bjuda mig på lunch för att ge mig råd av typen klipp dig och skaffa ett riktigt jobb,för din egen skull Nina!Jag sitter oftast med handen i nacken medan vänner pratar på det här sättet. Naglarna söker sig till såret som spyflugor till kadaver. Jag kliar mig jämt i nacken, som värst när jag skriver. Framemot kvällen har jag oftast rivit av hela skorpan som hunnit bildas under föregående natt. Jag gör det gradvis, skalar av skorpan i små tunna lager, ett skikt här och ett där. Det händer oftast när jag stöter på problem, som vid oönskade råd eller särskilt uselt skrivande, eller säg ännu värre; när det glider in en refus över skärmen.

Det senaste året har jag vacklat mer än tidigare i mitt sjuåriga skrivande liv. De första åren var euforiska, det fanns så mycket att skriva om och det fanns en plats för mig, det var jag övertygad om. Men som många av oss som drömmer om att debutera fått erfara kan det bli tyngre med åren, när de refuserade manusen staplas på hög. Att vilja bli utgiven är en svår dröm att bära på, så skör, möjligen helt omöjlig. Samtidigt vet alla vi som skriver att det inte går att vända tillbaka till det gamla livet utan skrivandet. Så det enda som går att göra är ju att fortsätta trots plågorna. Som ni också redan vet. När jag för någon månad sen plockade upp mig själv efter min senaste refus bestämde jag mig för att söka pepp på någon ny och oprövad plats. Så jag anmälde mig till en webbaserad kurs i skrivande med den amerikanske dramatikern och Pulitzerprisvinnaren David Mamet – grym kille!

(Jag rekommenderar verkligen hans kurs på masterclass.com till alla som behöver en motivationsboost. Den är inte gratis men väl värd pengarna tycker jag.)

David sa en sak som särskilt stannade kvar hos mig:

”Att verka som författare handlar om att kunna leva med osäkerhet, och det är väldigt få som kan stå ut med osäkerhet i längden. Därför är det så få som har vad som krävs för att bli författare.”

Att stå ut med osäkerhet alltså.

För mig var det en tröst att höra detta från en Pulitzerprisvinnare. Det är antagligen lättare i teorin att tänka sig att man kommer vara en som står ut med osäkerhet än att faktiskt vara en som gör det i längden, år efter osäkert år. Särskilt kanske i början var det lättare för mig, när jag eldades på av den där första idén som bara måste få komma ut. Men några år in i det skrivande livet är det lättare att ge upp. Det är då det är livsfarligt att vackla. Det är då man måste vara stark och hålla sig kvar, riva av sårskorpan om så behövs. För jag tror verkligen att det är som David Mamet också sa på kursen:

”Har du något att falla tillbaka på kommer du till slut att göra det.”

Jag gick till sist och klippte mig, som min vän föreslog, men jag har ännu inte skaffat något riktigt jobb utan fortsätter försörja mig på ströjobb som gör att jag kan skriva mer utav min tid. Senare gick jag en annan distanskurs med bästsäljande fackboksförfattaren Malcolm Gladwell. Hans råd till alla som drömde om att debutera var att skaffa ett riktigt nio till fem- jobb för att minska stressen kring framgång. Vad som hjälper en människa att leva ett skrivande liv varierar med andra ord. Det enda jag vet är att det ändå inte går att hoppa av, så det är lika bra att hitta en strategi för att leva med monstret. Och det skadar antagligen inte att försöka ha kul på vägen.

Om gästskribenten:

Nina De Geer skriver på sitt femte manus och är ena halvan av podcasten Debutera eller Dö som hon gör tillsammans med sin kompis Johanna Devaliant och gäster som skriver eller arbetar med litteratur. Nina har just börjat skriva dagbok om sitt odebuterade liv på ninadegeer.se