Släppa taget

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag satt här i veckan och tänkte på kampen om författardrömmen och manusen som hänger med på den resan. Jag har totalt skrivit fyra manus under loppet av nio år innan jag blev antaget med Sunt förnuft, vilt hjärta. Så på vägen har jag varit tvungen att släppa taget om tre andra manus innan jag lyckades med det fjärde.

De två första jag skrev var inom helt fel genre, för mig i alla fall, det var en ungdomsserie om vampyrer och häxor. Det hela började med Twilight och när filmen var slut var jag långt ifrån nöjd, jag ville ha mer. Jag köpte alla böcker och sträckläste dem under en veckas tid, noteringen: detta var långt innan vi hade barn. Idag hade det tagit minst ett halvår 😉 När jag hade läst alla böcker var jag ändå inte mätt och kom fram till att jag måste börja skriva något själv. Och det var så det började. Jag var förtrollad över kärleken mellan Bella och Edward och behövde få uttryck för den känslan jag bar på. Jag skrev två böcker i en serie som var en tänkt trilogi. Fastän jag fick minst tio refuseringar på det första manuset bestämde jag mig ändå för att skriva uppföljaren. Under den tiden skrev jag enbart för min egen skull och det gjorde inget att den första inte var antagen.

Det gick några år och jag lade mer och mer tid på skrivandet och skrev om ettan som ändå bara blev refuserad. Jag lät andra läsa och tog till mig deras feedback, ändrade och skickade in igen bara för att få nej. Jag började då tappa intresset för vampyr/häxvärlden och kände mig frustrerad över att genren hindrade mig från att gotta ner mig ytterligare i kärleksrelationen. Då visste jag inget om att paranormal romance fanns eller ens vad romance var för något. Det var tills jag läste Simona Ahrnstedts bok Överenskommelser som jag först upplevde svensk romance och fick min aha-upplevelse.

Att då släppa taget om mina två ungdomsmanus kändes enkelt, fast ändå inte. Jag hade kämpat i tre år med dem men även om det var jobbigt visste jag inombords att det var rätt. Jag behövde gå vidare. 2011 gick jag över till att skriva min första romance som jag då kallade för Det handlar inte om sex och som idag går under namnet Blått blod, rött hjärta. Jag och det här manuset, vi har haft en resa, en oerhört lång sådan och än är den inte slut. Jag har kämpat, jag tror det finns 15 omskrivningar och originalet är inte alls likt den version som nu finns. Anledningen är att jag har lärt mig så mycket på vägen med hjälp av testläsare, betald lektör, skrivgruppen och förlag som har varit intresserade av det. Men 2015 efter jag vet inte hur många refuseringar var jag trött på att skriva om det. Det kändes som att det kvittade hur jag vred på det så blev det ändå inte tillräckligt bra för att få ett bokkontrakt. Jag bestämde mig för en paus. För att släppa det helt, det gick inte och det går fortfarande inte då detta manus är det som nu är ute hos ett förlag som är intresserade. En dag ska det bara gå, men 2015 var inte det året utan då började jag istället skriva på De tidlösa som blev Sunt förnuft, vilt hjärta.

Jag läser en del bloggar av aspirerande författare, jag gör det för att jag vill så gärna en dag se att de har lyckats. För jag vet alla känslor man bär på under denna kamp för att komma igenom nålsögat. Det är ingen lätt bransch, som vi alla vet. Men jag tror så här, att ibland måste vi släppa taget om manus. Ibland är vi kanske inte där ännu för att göra just det manuset rättvisa. Förstår ni vad jag menar? Att med tiden lär vi oss, vi blir bättre, för varje ord vi skriver och för varje input vi får.

Att släppa taget, har på många sätt känts som en förlust i stunden men nu när jag tittar tillbaka har det varit det enda rätta. Jag behövde skriva två manus i genren som inte var min för att sedan hitta min passion. Och vem vet, kanske Blått blod, rött hjärta inte får ett förlagshem innan min nästa bok som jag skriver på nu, får ett. Så det jag försöker säga är att det är helt okej att släppa taget. Man kan alltid fortsätta kampen med just det manuset en annan gång. Det viktigaste är att fortsätta skriva, att inte ge upp. Jag avslutar med ett klokt ordspråk: Lägg inte alla ägg i samma korg.

1

Omslaget jag gjorde till mitt allra första manus, året var 2008

 

Det här inlägget postades i Debut, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Släppa taget

  1. kuggekugge skriver:

    Jätteintressant att läsa! Jag har lyckligtvis inte behövt släppa ifrån mig nåt manus än men redigerinsggudarna vet att det blivit måååånga omskrivningar, hehe.

  2. Anna Alemo skriver:

    Intressant läsning!
    Jag tror också man behöver några manus på sig för att hitta sig själv och sitt skrivande.

    • Veronica Almer skriver:

      Ja, men ibland har det för min del känts fel att släppa taget men när jag själv skrev det här inlägget insåg att det verkligen inte är något fel, utan tvärtom. För precis som du säger man behöver några manus för att hitta sitt skrivande själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s