Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Annonser
Det här inlägget postades i barnböcker, Linnea Dahlgren, Skräck, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s