Angående recensioner

IMG_4263.jpg

Foto: Min son Allan

Förra helgen medverkade jag på Litteraturens lördag här i Örebro. Det är en sorts bokmässa i mindre format på Stadsbiblioteket där lokala författare får möjlighet att presentera sina böcker, både från scen och genom bokbord. Det var ett roligt och välbesökt arrangemang! Jag blev intervjuad om Det fina med Kerstin av en påläst moderator och signerade och sålde endel böcker. IMG_4260.jpgDet är roligt att träffa läsarna – både mormödrarna (som inte sällan heter just Kerstin…) som funderar på att köpa boken till sitt barnbarn, och barnen som drar med fingrarna över det guldiga omslaget. Däremot måste jag erkänna att jag inte har vant mig riktigt vid försäljarrollen. Jag känner mig inte bekväm i den. Jag blir lite generad av att sitta vid ett bord och signera, vet inte vad jag ska skriva, känner mig löjlig. Men de flesta köpare verkar ändå vilja att jag skriver något och då skriver jag något. Ibland skäms jag för att det blev lite kladdigt. Fast en dam sa krasst när jag försiktigt frågade:

– Vill du att jag skriver något?

– Nej, varför skulle jag vilja det? Vi känner ju inte varann!

Jag kunde inte annat än att hålla med henne. Nej, jag är glad att jag har ett stort förlag i ryggen som sköter det mesta av försäljningen. Någon bra affärskvinna kan jag nog aldrig bli.

IMG_4257.jpgInför Litteraturens lördag samlade jag också ihop lite recensioner om boken i marknadsföringssyfte. Först tänkte jag att jag ju knappt har fått några recensioner, men när jag började googla och leta så fick jag slutligen ihop ett drygt dussin! Fast inte främst från papperstidningar…

När jag började spela professionell barn- och ungdomsteater för 17 år sedan så var det en självklarhet att pjäserna fick recensioner. I Lund skrev både Sydsvenskan och Skånska Dagbladet och i Örebro skrev Nerikes Allehanda och Örebrokuriren. Även lokalradion recenserade. De stora rikstidningarna, DN och Svenska Dagbladet, reste inte till landsbygden då heller, men om vi gästspelade i Stockholm så dök de upp. Sen hände något. Jag gissar att det var p g a stora nedskärningar, omprioriteringar och förskjutna värderingar på tidningsredaktionerna. Plötsligt var det inte längre självklart att tidningarna recenserade barnteater. Plötsligt dök de inte upp. Två lokaltidningar i Örebro blev till en som senare gick in i Mitt Media-koncernen, och det fanns inte längre någon som prioriterade att skriva om lokalproducerad barnkultur. Eller om barnkultur överhuvudtaget. Det var/är otroligt frustrerande att skapa pjäs efter pjäs, spela för tusentals barn, men mötas av kompakt tystnad från media. Som att ingen bryr sig om vad barnen får se.

Barn som grupp har ingen egen röst i samhället. Det är vi vuxna som gång på gång på gång måste ta barnens parti. Kämpa för deras rättigheter. Ibland är vi dåliga på det. Men jag tycker att vi vuxna bör vara intresserade av vad våra barn ser, läser och upplever. Vi bör vara måna om att se till att inte barnkulturen urholkas. Att den hela tiden utvecklas, förfinas, hittar nya vägar, är i dialog med samtiden och håller god kvalitet. Att våra barn får se och läsa så bra saker som bara är möjligt. Och då krävs det att det skrivs om barnkultur. Att böcker, pjäser och filmer recenseras på samma sätt som böcker, pjäser och filmer för vuxna. Att statusen blir likvärdig.

I samma veva som tidningarna började prioritera bort att recensera barnteater så minns jag att det pratades endel om att det istället borde vara privatpersoner som recenserade. Publiken, gemene man, barnen – barnen borde ju säga om de tyckte det var bra eller dåligt, inte en gammal recensent? Ja, visst är det viktigt att vi lyssnar på vad barnen tycker, men problemet med att låta dem recensera sin upplevelse är att man så lätt hamnar i just bra eller dåligt. Samma sak med vuxna. Har du inte grundläggande språk för och kunskap om ämnet, genren, kan du inte sätta det du recenserar i en kontext och jämföra med liknande upplevelser – ja då hamnar du lätt i känslor. Vad tyckte jag – bra eller dåligt? Vilken konstform kan utvecklas genom det?

Jag förväntade mig inte jättemånga recensioner av Det fina med Kerstin i tidningarna runt om i landet. För även om författarkollegor pratade om ”recensionsdag” av böcker – att det finns en bestämd dag då tidningarna recenserar just din bok – så anade jag att det nog främst handlade om vuxenböcker. I min lokaltidning fick jag faktiskt en recension, det är jag väldigt glad för! Blekinge Läns Tidning och Västerbottenskuriren har också skrivit om den i krönikor tillsammans med andra barnböcker. I övrigt är det inga tidningar som har recenserat. Däremot privatpersoner! Bokbloggare och Instagramrecensenter. Många! De flesta har jag ingen aning om vilka de är, men många verkar oerhört inlästa på barnböcker – vissa läser och recenserar i princip allt som kommer ut – och självklart ger så mycket läsning en gedigen kunskap i ämnet. Så jag är benägen att ändra uppfattning om vilka som bör recensera. Så länge det finns kunniga och barnboksintresserade människor så spelar det mindre roll om det är tidningarnas recensenter eller någon annan som skriver, bara det skrivs! Har papperstidningen rent av spelat ut sin roll även där? De flesta artiklar är ju dessutom låsta och når en mycket begränsad skara prenumeranter.

Så tack alla ni bokbloggare och övriga som har läst min och andras böcker som sedan har lagt ner tid och energi på att berätta för andra vad ni tyckte. Ni spelar en viktig roll för barnkulturen. Tack!

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s