Självkritik och prestationsångest

Version 3

Foto: Stefan Tell

Det är egentligen inget nytt för mig, så här har det varit hela livet, men det har blivit så påtagligt under det här året hur jag värderar mig själv efter prestation. Det känns lite tonårsaktigt och fånigt. Jag vet ju att det inte är det som jag presterar som identifierar och värdesätter  mig som person, men jag kommer ändå inte ifrån det. Och den här typen av självkritik kommer jag troligtvis att få leva med hela mitt liv.

Det är nästan ett år sedan som jag lämnade in slutversionen av Vänd rätt upp. Jag tänker fortfarande på hur jag hetsade igenom den sista redigeringsrundan. För att jag inte hann mer, för att jag inte kunde ha jobbat hårdare. Men det kan lika gärna vara en ursäkt för att inte få känna mig så nöjd som jag önskar att jag var. Bara det att jag aldrig någonsin upplever känslan av att vara nöjd. Och i skrivandet är det mitt största hinder.

Jag har fortfarande inte läst Vänd rätt upp i den tryckta versionen. För att jag vet att min självkritik skulle vara överväldigande och att den troligtvis skulle göra att jag aldrig skriver något igen.

IMG_4343

Det tipsas om Vänd rätt upp i senaste numret av Häst&Ryttare

 

Trots att jag så ofta får bekräftelse för min bok ändrar det ingenting. Inför en boksignering satt jag och samlade ihop citat om vad som sagts om Vänd rätt upp, det finns så många fantastiska läsupplevelser som jag får ta del av. Som når till mig genom mejl, Instagraminlägg och direktmeddelanden. Jag värderar dem högst av allt. Jag får påminna mig om att det tipsas om min bok i tidningar och att den till och med har fått en dagstidningsrecension.

Jag uppfyller mål efter mål som jag haft längs vägen för min debutroman, men när jag gör det reflekterar jag inte över det utan kastar mig genast iväg efter något nytt att åstadkomma eller uppfylla.

Så är jag tillbaka hos mig själv. Och skäms för att jag inte har vett att uppskatta det jag är med om. För jag vet så väl vilket privilegium det är att få skriva en roman och få den utgiven. Det känns så sjukt missunnsamt mot alla er som kämpar med era manus, mot min familj som ger mig skrivtid och mot förlaget som satsar på mig och min bok.

Därefter följer tankarna på hur någon någonsin skulle vilja jobba med mig igen om jag inte har vett att uppskatta det. Att jobba med personer som aldrig blir nöjda är så otillfredsställande. Samtidigt är strävan efter att alltid prestera lite bättre troligtvis den drivkraft som gjort att jag överhuvudtaget har lyckats bli utgiven.

Det handlar inte om dåligt självförtroende för jag vet att jag kan. Men jag vet också att jag alltid kan göra det lite bättre. 

Advertisements

About Emelie Novotny

Debuterar med hästboken "Vänd rätt upp" på Bonnier Carlsen i maj 2018.
This entry was posted in Debut, debutantåret, Emelie Novotny, Författarliv, Hästbok, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp. Bookmark the permalink.

3 Responses to Självkritik och prestationsångest

  1. Shit, vilken igenkänning här!

    • Emelie Novotny says:

      Tack, det är ju alltid skönt att slippa vara ensam om sina känslor. Hur gör du för att komma ur negativa tankesätt?

      • Jag tror att jag liksom dyker ned där i prestationsångesten hela tiden, men att jag även guppar upp då och då och att det är det som gör att jag pallar: små stunder av inre harmoni som trots allt finns där. Och så är det den obändiga envishet som jag upptäckt att jag besitter som gör att jag sedan rullar upp ärmarna och fortsätter att skriva. Så inga direkta tips, dessvärre.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s