Vara sig själv trogen

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag har inte skrivit ordentligt på två veckor. När höstterminen startade var jag full av skrivglädje, tänk, att äntligen få skriva på sin egen tid! Det var rena rama drömmen som hade gått i uppfyllelse. Men då veckorna gick, kändes denna dröm inte alls särskilt drömlik. Ni som har följt mig vet om att jag har varit tvungen att kämpa med skrivandet genom sjukdomar och vab. November kom och med det NaNoWriMo. Jag fick upp energin och tänkte att det här skulle bli boosten jag behövde. Denna boost drunknade snabbt i en mängd av negativa känslor, det har varit stress inför min andra hälfts disputation och firandet därefter men den har framförallt försvunnit i en känsla som har gäckat mig från start.

Jag har försökt sätta fingret på den här ”känslan”, vad är det som gör att euforin inte infinner sig fastän jag lever min skrivdröm? Det har gått så långt att jag har funderat över om skrivandet verkligen är min passion, jag älskar det kanske inte tillräckligt mycket? För varje motgång jag har stött på med mitt andra manus har det bara bekräftat denna negativa tanke, nej, jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra och jag älskar det inte tillräckligt mycket. Den här vardagen är inte meningen för mig att leva i.

För ungefär två veckor sedan började jag samtidigt med julsigneringarna och den negativa känslan bara förstärktes. I helgen var det dessutom dags för TellUs i Linköping och jag var långt ifrån pepp över att behöva åka ifrån barnen en hel dag till en mässa där jag var tvungen att sälja 17 böcker bara för att gå plus. Företagsmässigt var TellUs inget bra beslut. Dessutom skulle jag dagen efter, på söndagen, stå i fyra timmar på en julskyltning, ännu en dag/kväll ifrån barnen. Så ja, jag var oerhört trött när jag kom till Linköping i lördags men fastän jag inte gick med plus i kassan fick jag något annat mycket viktigare med mig därifrån. Och det var tack vare Christina Schiller och hennes klokhet. Självklart tog jag även med mig glädjen jag fick av att umgås en hel dag med Sofia Fritzson och Sara Dalengren. Ni är underbara!

Jag och Christina pratade en hel del och hon berättade om att hon i somras hade haft en skrivsvacka som varade i två månader. Vilket hon skrev om i söndagens gästbloggsinlägg. Ni hittar det här. Hon förklarade för mig över hur hetsen att boka signeringar, jaga media, att helt enkelt ställa sig själv i centrum blockerade hennes skrivprocess. Hon upptäckte att det inte var hon och att det var därför det slagit så fel för henne. När hon sitter och berättar det här nickar jag och känner en sådan stark igenkänning att jag nästan vill brista ut i tårar. För äntligen var det någon som satte ord på bördan jag själv gick runt och bar på. Något som har påverkat mig så pass att jag gått från att älska skrivandet till att sky det. Det har fått mig att tvivla på hela mig själv och vad jag vill med livet. Där och då insåg jag att hetsen jag känner inför att sälja böcker har tagit över. Säljandet är en sådan viktig del av att vara antagen av ett hybridförlag och likaså en väldigt viktig punkt för att jag ska kunna leva min dröm. Jag står på signeringar, inte för att jag vill, men för att jag har känt att jag måste eftersom det är det sättet jag säljer flest böcker på. Men faktumet är, och det är det som är nytt för mig, att det inte är jag! Efter att ha försökt så länge att vara någon som jag inte är bekväm med har skrivandet fått ta den största smällen. Så ironiskt egentligen, för att kunna skriva måste jag sälja, men om jag säljer kan jag inte skriva. Livet alltså!

Det är verkligen fin linje mellan att utmana sig själv och att förlora sig själv. Jag har trott att jag utmanat mig genom att pusha mig i en försäljarroll men en dag när jag tittade mig i spegeln visste jag inte längre vem det var jag stirrade på. Är jag en skrivande person, en säljare eller bara en drömmare som borde vakna upp?

Hur jag ska lösa det här problemet vet jag inte riktigt i nuläget men jag är så tacksam för Christina och hennes goda råd. Hur hon inspirerar mig till att inte försöka trycka in mig i en roll som jag inte är bekväm med. Så i den tanken avslutar jag veckans inlägg, och hoppas, var ni än befinner er i skrivprocessen eller i säljandet av böcker, att ni är er själva trogna. Om ni inte är det, stanna upp och försök hitta vägen tillbaka. Precis som jag.

Advertisements
This entry was posted in Debut, Veronica Almer. Bookmark the permalink.

5 Responses to Vara sig själv trogen

  1. annisvensson says:

    Jätteintressant och klokt inlägg. Jag tror precis som du att när det där ”måste” inträder och att vi blir indragna i situationer där vi inte alls trivs kan lusten till kreativitet och skrivande försvinna. Min dröm är på ett sätt att kunna skriva på heltid men en annan del av mig har insett just det du skriver. Mitt mål är därför att inom några år kanske kunna ägna mitt kreativa skrivande 25 procent. Resten av tiden åt mitt yrke som kommunikatör och som mamma. På det viset tror jag mig få det bästa av två världar – utan press, utan måsten. Det återstår att se om det går att få ihop och om det är ett koncept som fungerar, även för kreativiteten.

  2. Anna Alemo says:

    Tack för att du så ärligt delar med dig! Detta är verkligen något jag ska ta med mig.
    Du är en skrivande person, det är jag alldeles övertygad om 🌸💕

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s