Konsten att prata om det skrivna

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är inte den pratiga typen. Jag kan vara, ibland, men de flesta uppfattar mig nog som hyfsat fåordig. Det är inte med mening, jag råkar bara tycka för mycket om att betrakta, tycker för mycket om att lyssna.

Sedan har jag i och för sig tyckt tidigare att jag varit väldigt dålig på att prata. På högstadiet tänkte jag till exempel att det finns de som uttrycker sig via tal och det finns de som uttrycker sig via skrift. Jag kunde skriva. Det var det jag kunde. Inte prata.

Med tiden har jag insett att det inte alls är så det funkar, och bit för bit känner jag hur jag blivit bättre på att uttrycka mig genom tal. Idag när jag är fåordig och tystlåten är det för att jag trivs med att ha det så, helt enkelt. Inte för att jag känner mig låst till det.

Men alltså, om någon berättat för mig på högstadiet att författaryrket innefattar förvånansvärt mycket prat, då hade jag eventuellt släppt författardrömmen snabbare än snabbt. Liksom, hell no att jag tänker prata om det jag skrivit! Jag skriver ju för att slippa prata?!

Tur att jag var lyckligt ovetande. I och med Dagen du förstörde allt har jag blivit intervjuad i tidningar, jag har pratat i poddar, jag har stått framför en gymnasieklass och bara malt på i mer än en timme, jag har presenterat boken på scen framför folk, jag har haft en releasefest, jag har till och med pratat i radio. Direktsänd!

Om mitt högstadiejag fått veta det hade hon trott att det skett ett misstag någonstans. Vi två kan ju inte vara samma person, det är helt omöjligt.

Och samtidigt helt möjligt. För människor förändras. Men jag skulle vilja se hennes ansiktsuttryck när hon fick reda på det absolut konstigaste: att jag har haft så himla kul medan jag gjort de där sakerna. Att de förgyllt det här debutantåret något oerhört.

Med det sagt har jag inte varit supernöjd med allt mitt prat under året. Ibland har jag gått från en intervju och undrat om jag egentligen lyckades säga något vettigt alls. Då kommer jag alltid att tänka på något vi fick lära oss på Författarskolan i Lund. Ett tips. Att innan intervjun tänka ut: vad vill jag berätta om? Vad vill jag lyfta fram? Vad är mitt syfte med intervjun?

Anledningen till att jag alltid kommit på detta efteråt är för att det blivit så tydligt för mig i de intervjuer som inte gått så bra att jag inte hade något särskilt att säga. Jag lät intervjuaren ställa frågor till mig som jag inte direkt hade något att svara på. Om jag hade vetat vad jag ville prata om, om jag hade bestämt mig för vad jag ville få sagt innan intervjun, hade det säkert blivit ett bättre slutresultat.

Men även när jag tycker att jag gjort dåligt ifrån mig, inte ens då kan jag med att klanka ner på mig själv någon längre stund.

För jag vet någon som skulle varit helt galet imponerad ändå. Som skulle applådera bara av att jag tackar ja istället för nej när jag får erbjudanden om att tala om min bok. Som skulle vara mållös av beundran även när jag stakar mig fram i mina sämsta stunder.

Mitt högstadiejag. Med henne i ryggen kan jag liksom inte misslyckas. Och för det är jag henne så otroligt tacksam.

Det här inlägget postades i Dagen du förstörde allt, Debut, debutantåret, Författarliv, Linnea Dahlgren. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Konsten att prata om det skrivna

  1. Anna Alemo skriver:

    Intressant läsning för en tystlåten! Jag hoppas jag ska kunna prata om min bok 😊 Och till mitt blyga och osäkra högstadiejag skulle jag vilja säga: Lägg inte ner din författardröm även om din svensklärare inte tycker att du kan skriva. 🌸

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s