To be or not to be…

… antagen. Det är frågan de flesta aspirerande författare brottas med under lång tid. Inte alla, vissa väljer att ge ut på egen hand och andra hinner knappt skicka på sändknappen förrän de fått ett svarsmail från förlaget att manuset absolut ska bli bok. Sen finns limbot däremellan. Där väntan på ett besked kan ta allt från några veckor till i värsta fall flera månader. Ibland är inga nyheter goda nyheter, och väntan är värd varenda sönderbiten nagel, men i de flesta fall blir det till slut ett kort svar av typen Tack för att vi fick läsa ditt manus men just nu har vi inte möjlighet att ge ut det.

Efter några års skrivande och skickande av det ena manuset efter det andra var jag ganska luttrad. De svar som sved nästan mest var av typen Det här är verkligen jättebra, och det var ett mycket svårt beslut som det tog tid för oss att enas om, men…Så nära men ändå så långt borta. En kortfattad standardrefusering gick att glömma och gå vidare från på några sekunder efter att jag fått in vanan, men en nästan-antagning, den kunde gnaga i ett par veckor. Men det skulle till och med bli värre än så.

När det var dags för manuset som till slut skulle bli Bestraffaren att börja cirkulera bland förlagen tog jag det med ro. Det kändes snarare som att skicka iväg ett rutindokument som i sinom tid skulle generera ett femtontal rutinsvar. Jag gillade verkligen manuset, storyn var vad man skulle kunna kalla en cross-over mellan skräck och deckare, men jag gjorde ingen större grej av det mentalt att jag nu skickat till förlag. Been there, done that, typ.

Veckorna gick, som alltid, och några snabba standardrefuseringar droppade in, som alltid. Tills en fredagseftermiddag när jag var på väg att packa ihop på jobbet och bara skulle kolla mailen innan jag tog helg. I inkorgen låg ett svar från Ett Stort Förlag. Och den här gången var det ingen standardrefus. Det var ett långt mail, med allehanda lovsånger, och till slut det där berömda Men

Kunde jag tänka mig att skriva om manuset på ett visst sätt … så vill vi gärna att du gör det. Vill och vill, när Ett Stort Förlag säger hoppa, så frågar de flesta och i alla fall jag, hur högt? Och därefter följde ett år av magiskt tänkande, flera lektörsrundor och ett möte med förläggaren. Dock fortfarande utan att de magiska orden Ja, vi tänker ge ut din bok uttalats.

Tills dagen magin tog slut, och jag stod där igen med ett manus som ingen ville sätta pärmar runt. Det tog inte slut på grund av att det inte gick att få texten tillräckligt bra, utan på grund av helt andra omständigheter, och det sved nästan ännu värre. För första gången sedan jag började skriva umgicks jag med tanken på att lägga ner hela verksamheten och försöka hitta en något mindre dränerande hobby. Men det var ju så förbannat roligt att skriva! Och jag var ju bra på det!

Efter att ha funderat och vilat från manuset ett tag så beslöt jag mig för att skicka det till HOI förlag istället, som är ett så kallat hybridförlag. Att jag valde att först uttömma möjligheterna hos så kallade traditionella förlag var helt och hållet en ekonomisk fråga, hos hybridförlag investerar författaren i själva utgivningen och det är en tröskel förstås för oss som har en massa andra hål att stoppa pengarna i. Jag såg ändå flera fördelar hos HOI, och bestämde mig för att ändå ge manuset en sista chans. För att förlaget skulle läsa det krävdes först en lektörsläsning, detta är HOI:s rutin, och några veckor därefter kom äntligen svaret. Ja, vi vill gärna ge ut ditt manus!

Efter arton sorger, nio bedrövelser och två års redigering skulle mitt manus äntligen bli bok. Och inte nog med det, i följebrevet hade jag råkat nämna att detta var första delen i en planerad serie, så innan champagnen slutat bubbla satt jag med ett 3-bokskontrakt i handen. Och lite prestationsångest. De där gamla idéerna, det hade väl hunnit växa både mossa och spindelväv på dem inne i huvudet sedan sist jag trodde jag var på väg att ro i hamn ett avtal? Nåja, det är bara att plocka fram dammvippan, brygga kaffe och starta datorn. För nu är jag antagen.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till To be or not to be…

  1. Så kul att få ta del av din antagningshistoria. Stort grattis 🎉 Blir också nyfiken på att din bok är en cross-over mellan skräck och deckare. På vilket sätt?

    • piakask skriver:

      Tack Stina! 😊 Manuset var en crossover från början, på så vis att huvudkaraktären inte var mänsklig (men socialt välanpassad😉), men den version sim till slut blev Bestraffaren och kommer ut i maj är en ”vanlig” spänningsroman. Det som var intressant för mig i processen med att skriva om karaktären så fundamentalt var att hen ursprungligen var en (trots ”monsteretiketten”) empatisk och trevlig prick. Som ”vanlig” människa blev karaktären däremot under omskrivningen betydligt mörkare i sin personlighet. Faktiskt betydligt mindre trevlig än jag egentligen hade planerat, men ibland börjar ju karaktärerna utvecklas i en viss riktning nästan av sig själva, vilket både är roligt och samtidigt lite kusligt😉.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s