Jag började skriva på Vi går varvet när jag deltog i Nanowrimo 2012. Det är en skrivarutmaning som pågår varje år där man ska skriva 50 000 ord under november månad. Det gäller att skriva på så jag satte igång med att skriva ner minnen från när jag var barn, men när jag kom till högstadiet mindes jag nästan ingenting. Det jag mindes var att jag och mina vänner gick varv efter varv genom korridorerna i min gamla högstadieskola. Den hade en atriumgård i mitten som vi kunde gå runt. Vareviga rast gick vi för det fanns inget annat att göra. Bara en lång väntan på att bli äldre. Att gå motade en förlamade känsla av rastlöshet. För om man går så händer det i alla fall något!
Eftersom jag inte hade så många andra minnen än detta varv började jag hitta på. Karaktären Liv fick berätta den högstadietid jag hade glömt. Hon gjorde det så bra att jag klarade Nanowrimoutmaningen och hade ett råmaterial till en berättelse. Sedan jobbade jag med den, skrev om, gick skrivarkurs och skrev om igen. För varje varv blev texten bättre och bättre tills jag tog mod till mig och skickade in min text till alla förlag som kunde tänkas vara intresserade. Jag hade en hel lång lista. Jag var så nervös att jag mådde illa. Första veckan kollade jag telefonen stupalöst, nästan maniskt. Andra veckan kollade jag bara några gånger om dagen. Tredje veckan, fjärde, femte. Tre månader tog det innan första standardrefuseringen dök upp i mailen. Efter ett halvår hade jag en samling ganska likadana brev. Efter att ha deppat ett tag sökte jag en skrivarkurs till och fortsatte skriva.
Jag fick respons, skrev om och skrev om igen. Jag blev gravid med mitt andra barn och tänkte att om jag inte får iväg texten innan bäbisen kommer så hamnar texten i byrålådan för gott. Att ha en deadline har alltid funkat för mig och så även denna gång. Bara några få dagar innan min dotter föddes mailade och postade jag mitt manus till de förlag jag hade valt ut. Den här gången hade jag verkligen kollat upp och valt vilka förlag jag tyckte om. Jag hade också lagt ner mycket tid på följebrevet. Efter jul hörde Rabén och Sjögren av sig: Hej vi gillar det! Men kan du tänka dig att skriva om? JA sa jag, det är det jag kan! Jag började skriva om igen.
Så äntligen, i april förra året under en promenad med mina barn sovandes i dubbelvagnen, fick jag så beskedet att: JA vi vill ge ut din bok!
Undrar hur många gånger min text har blivit omarbetad, kanske tio? Tjugo? Hur många varv jag gått? Men ett är säkert: Om man bara går så händer det faktiskt något. Till sommaren är jag framme, då släpps Vi går varvet!
Som bibliotekarie jag är kan jag inte låta bli att tipsa om skrivarhandboken Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson. En bok jag har nära till hands när jag skriver och även om den har hängt med länge lyckas jag fortfarande hitta nya skrivövningar i den att göra.
Debutantbloggen 
Känns bra att veta att det går vägen bara man fortsätter och inte ger upp. Skrivit ett manus som jag bearbetat länge. Skulle jättegärna vilja få tips och tricks över hur du bearbetade ditt manus. 🙂
Mitt bästa tips för bearbetning är att låta någon annan läsa, kanske har du någon du litar på och som kan ge god kritik för att hjälpa dig och texten vidare. Sedan är det att fortsätta skriva, skriva och skriva för det är ett arbete som kräver övning. Världens roligast arbete får man inte glömma 😊 Det kommer mer här på bloggen framöver om hur jag jobbat med min text. Lycka till med ditt manus och ge inte upp!
Tack så mycket för tipsen! Ska hålla utkik efter tips. 💜📗
Åh vad roligt att få veta storyn. Berätta mer, följer dig med glädje!
Och glad jag blir för att du läser! Det kommer mera varje torsdag i ett helt år framåt:-)