Gästbloggare: Maria Redström Norrman

Foto: Maja Karlström

För två månader sedan debuterade jag med barnboken Liv och Smilla – vägen hem, en bok om 11-åriga Liv som gör allt hon kan för att rädda en liten svart kattunge. Illustrationerna står Joen Söderholm för.

Skrivandet har alltid funnits med mig. Vackra skrivböcker har fått fylla många lådor genom åren. Efter att ha arbetat med böcker i bokhandel, på bibliotek, som bloggare och bokskribent har jag sett många guldkorn passera. Ett axplock av alla författardrömmar. Tänk att jag skulle bli en av dem som fått uppfylla den drömmen!

Det började med att två skygga katter kom till oss. En av dem var kolsvart och fräste så fort vi kom nära. För att vänja dem vid människor satt min man och jobbade i katternas rum, barnen gjorde sina läxor där och jag började skriva. Berättelsen om en svart kattunge tog form. Jag tänkte att det kunde bli en godnattsaga till vår yngsta. Hon tyckte om den och bad mig fortsätta skriva. Fler fick läsa.

– Maria, du måste skicka in den, sa en som själv skriver barnböcker.

Jag vet precis var jag befann mig när jag läste svaret från förlaget. En solig majdag på en busshållplats. En man som såg ut att ha levt ett hårt liv satte sig jämte mig på bänken. Tydligen kände han att han behövde förklara sitt utseende när han sa:

– Jag är inte farlig.

– Vilken tur, det är inte jag heller, svarade jag.

Han log. Jag log tillbaka. Efter ett kort samtal med mannen läste jag mailet. Jag läste om och om igen.

Jag tycker mycket om din bok och vill gärna ge ut den. Hälsningar Ulrika. 

Förvirrad och euforisk ringde jag min man och bad att få läsa högt. Han jublade. Jag frågade honom om han trodde att hon hade skickat fel. När boken skickades på tryck sökte jag efter den på olika nätbokhandlar. Även om jag visste att den skulle hamna där till slut var det ändå helt otroligt att se boken där. På samma sidor som vi hittar en massa andra fantastiska skatter finns även min bok.

Ordet som kommer när jag funderar på en bra beskrivning är chock. ISBN-chock. Ogreppbart och surrealistiskt. Det är också en märklig känsla att tänka att mina ord mellan två pärmar kommer att mingla med en massa andra berättelser på en av de största händelserna under bokåret – Bokmässan. Jag var på mässan förra året, för att känna stämningen. Något hade förändrats från tidigare besök. Denna gången var jag där som besökare och också som blivande debutant. Barnen säger att jag är författare och jag njuter lite i smyg.

Efter ISBN-chocken kom den där vad-ska-alla-tycka-fasen. Inget jag hade hunnit tänka på, det var så mycket med att färdigställa boken. När sonen kom hem och sa att fröken lovat att högläsa den i skolan vaknade jag till. Vad skulle de tycka? Då är det skönt med barnens perspektiv. De har varit så stolta. Min man och resten av familjen också men i barnens ögon har jag varit rätt cool. Hur ofta är man det liksom? Det är bara att njuta.

– Mamma, jag kommer tycka om den. Jag är säker på att alla kommer att tycka den är bra. I alla fall minst hälften, sa ett av barnen.

Min önskan med boken är att fler ska få upp intresset för hemlösa katter och höja statusen för katter. En del av intäkterna för boken går direkt till verksamheter som hjälper de hemlösa katterna. Arbetet med boken blev på många sätt vägen hem. Smilla fick sitt hem tillsammans med Liv. En av de två katterna som kom till oss fick komma till sitt föralltidhem i Göteborg. Den lilla svarta katten då? Hon fick stanna hos oss och påminner om att omtanke räddar liv. Boken blev också vägen hem för mig i mitt skrivande.

Det här inlägget postades i Gäster. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s