Jag har alltid älskat att läsa böcker och som barn plöjde jag igenom Femböckerna (älskade dem!), Lottaböckerna, Kittyböckerna, under en period massa hästböcker (Pysen, Pirkko mfl), Tvillingarna, Mary & Lou och en hel drös andra. I bokhyllan samsades de guloranga Rabén och Sjögren ryggarna med de röda från Wahlströms. Min syster och jag brukade, tillsammans med vår mormor, gå på bokjakt bland stånden på loppisen som anordnas precis utanför våra morföräldrars lägenhet på Södra Promenaden i Malmö. Efteråt gick vi hem och la oss i det lilla gästrummet för att läsa. Efter en stund kunde mormor titta in och säga ”Är det läsecirkel?” och så skrattade hon. Som barn förstod jag inte exakt vad läsecirkel var, vi satt ju inte i en ring. Idag minns jag med glädje, och en liten tår i ögat, dessa stunder.
Som vuxen har läsande ofta fått stå tillbaka och det har säkert ibland gått flera månader utan att jag läst någon bok. Jag har helt enkelt prioriterat annat och alla andra. Nu när jag själv försöker skriva har jag börjat läsa mer. Genom att läsa mycket känns det som om jag utvecklas som författare (om jag nu verkligen ska kalla mig själv för författare). Och när mannen klipper gräset och jag ligger i solstolen och läser, så behöver jag inte ha dåligt samvete, jag gör faktiskt något väldigt viktigt: Jag jobbar på mitt författarskap!
Förr läste jag bara böcker rätt upp och ner, men nu tittar jag även på hur boken är skriven och hur författaren formulerar sig. Via, främst, sociala medier har jag snubblat över en massa duktiga svenska författare och nu har jag en hel hög med böcker som bara väntar på att bli lästa. Det enda problemet är väl det där med tiden…
Ibland när jag läser känner jag att Wow, så här vill jag skriva! och blir inspirerad och peppad. Andra gånger känner jag att Wow, vilken duktig författare! och Usch, vad dålig jag är! Så där kommer jag aldrig att kunna skriva. Det är lika bra att jag lägger ner på en gång. Men så försöker jag istället tänka att man inte ska jämföra sig och absolut inte trycka ner sig själv. Var och en skriver på sitt sätt och förhoppningsvis (Hoppas! Hoppas! Hoppas!) finns det några som kommer att läsa min bok (mina böcker?). Och har jag riktig tur kanske någon faktiskt också kommer gilla den (dem?) och tycka om mitt sätt att skriva.
Debutantbloggen 
Pingback: Pseudonym? Nom de plume? Författarnamn? Artistnamn? | Debutantbloggen
Känner igen det där med att läsa en riktigt bra bok och bara inse sina egna begränsningar … men det är som du säger, vi har ju alla våra egna stilar och det är en del av charmen 🙂 Blir dock aldrig så peppad som när jag läser en dålig bok och inser att ”hallå, till och med jag kan ju bättre än detta” :p
Ja, den känslan är inte fel 😁 Lite synd på boken, men en boost för självförtroendet 😉
Så är det – alla läser och gillar olika och du har garanterat din egen publik som kommer älska dina böcker och ditt sätt att skriva! Tycker läsandet är bra också för att få syn på hur man själv INTE vill skriva, även om jag sällan läser klart sådana böcker…
Episkt att din syster är Ketchupmamman, en sån legend! 🙂
Åh, en egen publik – det vill jag ha 😊
Ja, jättebra synpunkt! Såna böcker snubblar man över ibland. Förr skulle jag prompt läsa klart alla böcker jag hade påbörjat, men det har jag slutat med 😉
Episkt och legend – såna ord gillar vi 😁
Ja jag har också slutat läsa klart dåliga böcker. Kändes så fel i början men så rätt nu! Har inte tid för sånt 😊
Ja, jättesvårt i början! 😂
Mitt eget intresse för att skriva är fött ur kärleken till läsning, och jag är övertygad om att man vinner mycket i sitt författarskap på att läsa. Ju mer man läser och ju mer varierat man läser, desto bättre! Inbillar jag mig i alla fall.
Men jag tycker jag sett förvånansvärt många bekännelser från författare som inte läser alls, eller bara lite grann. De tycker sig inte ha tid till det.
Det är för mig helt obegripligt. Det vore som en musiker som inte lyssnar på musik, eller en kock som inte tycker om mat.
Ja, hade jag inte själv älskat att läsa så hade jag förmodligen aldrig ens tänkt tanken att börja skriva 😊