Att våga synas.

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Jag närapå skrev här just nu att jag hittills i mitt liv aldrig tagit en selfie. Det är nästan sant, jag premiärselfade så sent som i höstas, men det var med den där känslan som nu växer sig starkare för varje vecka. Känslan av att göra något utomordentligt fånigt, som Bagheera i Djungelboken sa. Jag har, mer eller mindre frivilligt, fotobombat ett par av dotterns selfies men annars har jag envist klängt fast vid att vara en stolt vägrare av att tapetsera mitt ansikte på sociala medier. Mest av fåfänga skäl. Det krävs proffs bakom objektivet för att jag inte ska se ut som en Baader-Meinhof terrorist som någon precis stulit en kaka från (ping dotter 😉).

Men när man blir författare är det slut med hemlighetsmakeriet. Då ska det fotograferas och publiceras i det ena forumet efter det andra. Ett foto kan säga mer än tusen ord, har man ju hört några gånger men oftast är det ord som betraktaren kan fundera ut i lugn ro och inget som motivet själv behöver lägga någon tankemöda på. Tills häromdagen när förlaget mejlade.

Alla mejl från förlaget väcker någon slags skräckblandad förtjusning hos mig. Vad vill dom nu? Åh, här kommer förslaget på framsida! Jaha, manuset har gått till korrekturläsare, kul! Den här gången var det från marknadsledningen och genast gick pulsen upp några enheter. När marknadsledningen mejlar gäller det oftast något som innebär att jag ska synas. Mer än vanligt då alltså, och den här gången var inget undantag. Nu var det dags att sätta ihop debutantporträttet till Svensk Bokhandels sommarkatalog, där jag ska presenteras med bild och text.

Vänta, backa lite nu. Där jag ska presenteras med text? Räcker det inte med en bild? Näpp. Författarenska ha en egen baksidestext som ska väcka intresse hos branschfolket. Reglerna för debutantporträttet i den här katalogen var lika glasklara som orubbliga. Texten ska handla om författaren, inte om boken. För första gången någonsin sedan jag bestämde mig för att börja skriva på allvar fick jag uppleva det där fasansfulla tillståndet som jag bara hört talas om och som de drabbade gör hart när vad som helst för att bli botade från. Skrivkrampen.

Vadå skriva om mig? Vem är jag ens om inte min bok? Be mig berätta om den och jag kommer att sitta där och prata tills långt efter att den sista lyssnaren tröttnat och gått hem. När den första paniken lagt sig läste jag om mejlet ett par gånger. Och eftersom marknadsledningen är både kompetent och allmänt trevlig så fanns det, förutom en rejäl bit information, bifogat en fil med några exempel på porträtt i tidigare kataloger från Svb.

Något slags tema i författarens liv som lett fram till det här med böcker, läsande och skrivande verkade vara ett godkänt sätt att presentera sig. Nog kunde jag väl få ihop något utifrån den tanken? När jag väl kommit igång med första utkastet gick det undan, och det gick riktigt bra! Men vänta, stod det inte något om maximalt antal tillåtna tecken också?

Jepp. En siffra jag redan överskridit med råge, och ändå hade jag mer att säga tyckte jag. Turligt nog är ju det här med redigering av text i allmänhet och strykning av densamma i synnerhet något av min paradgren. Så nu ligger det hos marknadsledningen, mitt debutantporträtt, för granskning innan SvB ska trycka det i sommarkatalogen 2019 där det ska läsas av branschfolket. Känns lite läskigt. Eller rättare sagt, jag är skräckslagen bortom sans och förnuft.

Därför vill jag avsluta dagens blogginlägg med en dikt som följt mig (utskriven på en liten lapp, inplastad och nedstoppad i min plånbok) genom hela resan från de första trevande stegen till ett spikat datum för boksläpp.

Instruktion för skalbaggar är skriven av Margareta Ekström.

För att man ska kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.
För att man ska kunna flyga
måste man högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer.
För att man ska kunna flyga
måste modet vara större än rädslan
och en gynnsam vind råda.

Följ mig gärna på fb eller på Instagram


Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att våga synas.

  1. Teija Jansson skriver:

    Det är väl det jag alltid har sagt du kan skriva.

    • Pia Kask skriver:

      ❤️😁 tack! Hoppas alla kommande läsare tycker detsamma. Och jag kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så ROLIGT😊

  2. Petra skriver:

    Ha ha, visst var det både läskigt och klurigt, men ganska kul ändå! Fast nu undrar jag ju om jag skrev lite kort, när jag fått med det jag ville hade jag bara utnyttjat hälften av utrymmet 🙂

    • Pia Kask skriver:

      Ja, själv saknar jag ju genen för att kunna skriva kort 😂…får alltid stryka ner mina texter efter att jag brett ut mig😉

  3. tantenstanttankar skriver:

    En stor igenkänningsfaktor, trots att jag inte är författare mer än i tanken. Ingen dum tanke å andra sidan. Jag trivs med den.
    Ditt språk och ordval ger mervärde till texten. Härlig läsning redan på bloggen!
    Och stort tack för dikten. Den ska jag också plasta in. 🙂

    • Pia Kask skriver:

      Tack, kul att du gillade texten! Visst är det en fin dikt, fångar på pricken hur det känns tycker jag 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s