Att gå skrivarkurs

Jens Mattsson

Jag har nämnt tidigare att jag gått en skrivarkurs på folkhögskola. Jag gjorde det på mitten av nollnolltalet när det fortfarande fanns något slags bild bland de “finare” delarna av litteraturvärlden att skrivarkurser inte var bra. Att det enda ett växande intresse bland allmänheten av att fördjupa sig i skrivandet kunde leda till var en kulturens förflackning. Att vi som gick skrivarkurser på något sätt skulle stöpas i samma mall och att det ur detta bara skulle komma en enda sorts ensidig och tråkig litteratur

Man kan väl säga att historien gav nej-sägarna fel. Det är ju inte så konstigt, för precis som i många andra fall var det folk utifrån som debatterade saker som de saknade erfarenhet av eller insyn i. För det som jag framförallt lärde mig var att två olika människor kommer att skapa två olika saker med exakt samma verktyg, och att det är just verktygen som är kärnan i alla slags skrivarkurser

En del av kritiken byggde på idén om att om man funderar för mycket på sitt eget skrivande och sina egna verktyg så försvinner magin och det ”ursprungliga”. Det märkliga är att denna idé var så stark när det gällde just skrivandet och litteraturen. Att någon vill gå på konsthögskola för att bli bättre på att göra konst har snarast setts som ett måste om man vill bli tagen på allvar som konstnär i flera hundra år

När jag läste skrivarkursen på Sörängens folkhögskola i Nässjö hade den delvis inriktning mot layout. Men vi hade en heldag i veckan vikt åt prosa respektive poesi. Där fick vi, både genom nya skrivövningar varje vecka men också genom litteraturstudier, prova på och fundera kring alla möjliga olika sätt att skriva. Vi var kanske fjorton personer i klassen och ur varje övning sprang det en mängd olika texter. Bara för att vi skulle skriva en text i jag-form och presens med fokus på dialog innebar ju inte att dessa korta texter blev det minsta lika. Och när året var över hade vi alla en gedigen erfarenhet av skrivande. Oavsett vad man sedan ville ägna sig åt så hade man fått chansen att fundera om- och kring sitt egna skrivande på ett sätt som inte hade varit möjlig utan all denna fördjupning. Något som jag tänker borde vara samma som på en konstutbildning

Mängden text i sig gav ju också träning, för precis som med allt annat så går det lättare och lättare att skriva ju mer du har skrivit. Men kanske den mest vitala lärdomen är ändå träningen på att ge och ta textkritik.

För den som inte gått en skrivarkurs eller är med i en skrivarcirkel kan ett utförligt refuseringsbrev från ett förlag vara den första textkritiken man råkar ut för. Och är man inte van kan man bli oerhört defensiv. Att någon kritiserar din bebis, som du har värkt ut genom fingrarna, är ju detsamma som att hugga dig i hjärtat. De orden är inte ens värda att ta hänsyn till. Eller så inser du att någon försökt ta sig tid att hjälpa dig att göra texten bättre. För alla texter kan bli bättre.

Det är kanske den del som tar längst att lära sig på en skrivarutbildning. Både att inte ta textkritiken som att angrepp mot dig som har skrivit texten men också lära sig att framställa kritiken så att det är tydligt att det handlar om att lyfta texten.

Men oavsett så är en sak säker: ingen av dessa verktyg kommer att förflacka litteraturen. Snarare höja den. Ju fler som behärskar verktygen och termerna, desto djupare samtal kan man föra om texterna. Och är det något som alla vi bokälskare gillar så är det att prata om böcker.

Så vad väntar du på? Unna dig en skrivarkurs. Här hittar du till exempel en lista på 155 olika folkhögskolekurser i skrivande. Det är både du och ditt skrivande värda

Annonser

Om Jens

Jag heter Jens och är författare av bland annat bilderböcker.
Det här inlägget postades i Jens Mattsson. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att gå skrivarkurs

  1. Hannibal skriver:

    Jag tycker fortfarande att jag läser oroade inlägg ibland om hur alla dessa skrivutbildningar skall komma att påverka litteraturen. Blir inte alla texter väldigt lika när författarna bara skall gestalta allt hela tiden? Själv tycker jag att det verkar hur roligt och utvecklande som helst att gå ett år eller två på en folkhögskola som lär ut skrivkonsten!

    Jag är med i en skrivgrupp, och vi ger oss själva i uppgift att skriva något inför varje träff som vi sedan läser upp för varandra. Vi kan till exempel utgå från en gemensam titel, och det roligaste med detta är att resultaten blir så väldigt olika beroende på vem som skriver. Det gör att jag inte längre oroar mig för idéstöld om jag råkar prata för mycket om ett projekt under utvecklingsfasen, eftersom min briljanta idé ändå inte kommer att kunna förväxlas med – eller ens associeras till – någon annans genomförande av samma uppslag.

    • Jens skriver:

      Precis! Jag tänker dessutom att det handlar mer om ”best practice” än hårda regler på skrivarkurser. Du väljer ju själv vad du vill göra med alla verktygen sen. Gött med skrivargrupp, det är det bästa 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s