Gästbloggare: Linda Jones – Att ta ansvar (eller inte) för sina skildringar

qqgcxb9

Jag kan inte vara den enda som drömmer om att flytta till skogen. Stänga av telefonen. Stirra på en sjöfågel. Höra pulsen banka i öronen. Det måste finnas fler människor som lockas av tanken. En huvudkaraktär till exempel, tänkte jag och skrev synopsis till min debutroman ”Bete sig” som ges ut av Vox by Opal hösten 2019.

Jag googlade en del innan jag skrev mitt första råmanus. Bo ensam i skogen. Lämna samhället. De flesta artiklar handlade om unga storstadsmän som flyttat till en ödslig plats få hört talas om. Jag hittade noll berättelser om kvinnor. Men de måste ju finnas? Jag drömde ju om det. Och ja, jag förstår att det är en romantisering av det enkla, avskalade livet. Jag skulle inte förvandlas till en naturkraft. Jag skulle inte få valkiga händer. Mest troligt hade jag rest hem efter tre dygn. Det är då mitt hår blir fettigt. Men om en person stannar längre? Om hon har större anledning till det – vad händer då? 

I ”Bete sig” flyttar min huvudkaraktär ut till en stuga i skogen alldeles själv. Hon är kvinna, ung och inte särskilt bra på någonting. När jag skrev om henne rann orden ur mig. Jag hade inte skrivit på tio år, men någonting lossnade. Det kändes så rätt. Kanske för att jag fick leva ut alla drömmar och farhågor om ett skogsliv. Kanske för att jag vävde in andra händelser som brände så mycket när de väl hände mig.

Medan jag skrev ”Bete sig” funderade jag ibland på om jag skildrade Norrbotten ”korrekt”. Romantiserar jag länet för mycket om jag beskriver de storslagna vidderna? Blir det för stereotypiskt om det ligger en halvnaken och packad man i ett dike? Det kan hända att jag var överdrivet nojig. Men det finns så många märkliga föreställningar om mitt län. De flesta kallar inte ens Norrbotten för Norrbotten utan Norrland. En del tror att alla jagar, super och bara kan säga jho. Men Norrbotten tar upp 25 procent av Sveriges yta. Det är landets största län. Här bor män som älskar designkläder och kvinnor som lever för älgjakt. I en by har någon fått en rostig yxa i huvudet medan en annan brinner för HBTQ-frågor. I vissa hus hör man köksklockan eka mellan väggarna. I andra hem stövlar folk in med jackan på och pratar på in-och utandning.

Så jag gav upp tanken på att skildra länet ”korrekt”. För vad betyder ens det? Det finns ju inte direkt någon lagbok att följa och tur är väl det. Och så slog det mig – jag är ingen ambassadör för Norrbotten. Ansvaret kan inte läggas på mig. Jag kan försöka skildra det jag ser, det jag hör, det jag vet. Resten lämnar jag till länets kommunikatörer.

Jag tänker ofta på min huvudkaraktär när jag sitter i stugan i Arjeplog och inte orkar gå ut och hugga ved. När jag inte orkar värma upp diskvatten. När jag äter kakor istället för mat till middag. Frågan är hur min karaktär tar det. Vad tror ni?

”Bete sig” ges ut hösten 2019, om ni vill får ni gärna följa min resa på Instagram.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s