Får det lov att vara en författardröm? Nej tack, det är bra så.

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Många författarvänner, både redan utgivna och sådana som ännu inte är det men säkert kommer att bli så småningom, säger att de vetat redan sedan barndomen att de skulle bli författare, att det varit en dröm så länge de kan minnas. Själv drömde jag om att bli arkeolog. Tills jag insåg att ytterst få arkeologer lika sällan får vara med och gräva fram ett komplett skelett av en T-Rex. Då ändrade jag mig tvärt och ville bli läkarsekreterare istället. Jag hade då, i sjuårsåldern, ingen aning om vad en sådan egentligen sysslade med på jobbet. Men det lät lite glamoröst (knappast, mitt lönekuvert är en dystopisk novell varje månad) och intressant (jovars, gastrointestinalkanalen är en spännande konstruktion), tills jag slutade gymnasiet och inte hade en aning om vad jag ville göra i livet, mer än att umgås med vänner, kolla på skräckfilm och …LÄSA. Via krokiga vägar blev jag faktiskt medicinsk sekreterare, som det heter numera, så småningom. Men författare, nä det var inget för mig. Jag var fullständigt nöjd med att plöja andras böcker. Och så skulle det förbli, tänkte jag.

Ända tills en helt vanlig arbetsdag, runt morgonfikatid, när snösmältningen kommit igång i nådens år 2013. Jag hade (liksom x antal miljoner andra) läst en så kallad boksnackis. Sådana är för mig ungefär som läskburkar är för getingar. Omöjliga att hålla sig borta ifrån även om det finns risk för magplask. Jag var övertygad om att jag INTE skulle gilla boken, redan innan jag köpt den, och när kollegorna flockades och ville ha en pikant recension sågade jag den rätt hårt. Slutklämmen var något i stil med att jag ”minsann skulle kunna skriva en bättre bok själv!” Mina kollegor bollade genast tillbaka ett unisont ”Ja, gör det då för sjutton!” Nej, jag tänker aldrig säga högt vilken bok det är, så ni behöver inte fråga. Jag hyser full respekt för alla läsare som älskade den och för författaren och unnar hen att skratta hela vägen till banken. Att jag var en av de fåtal som inte förfördes fick ju andra, lika oväntade som fantastiska, konsekvenser istället. Mitt lilla utbrott födde en tanke, som bet sig fast och sakta växte, sköt skott och knoppade av sig i form av ansikten, namn, scener, lösryckta dialoger och till slut en komplett historia som vägrade försvinna ur huvudet. Det fanns bara en sak att göra, konvertera från ständig läsare till ständig skrivare.

De följande åren gjorde jag som Stephen King, mottog alla standardrefuseringar med stoiskt lugn och de mer utförliga och uppmuntrande med mild glädje, i fast övertygelse om att en vacker dag skulle det bli min tur. Det gällde bara att ha tålamod, skriva på, redigera, skriva på ännu mer, skriva om, lägga till, stryka, redigera mera och träna ännu hårdare inför världsmästerskapen i tålamod. Så, våren -16, började jag skriva på berättelsen om Hannah Fors och Henrietta Rollins, ett strävsamt och udda par vars mångåriga vänskap är byggd på lögner och vars relation är lika stabil som nattgammal is. Samma höst gav sig paret ut på sin första förlagsrunda, en vandring som varade i mer ett år och som emellanåt mest liknade barnvisan ”Mormors lilla kråka”. Än slank dom hit och än slank dom dit och det stackars paret råkade till och med ut för en smärre dikeskörning. Men att ge upp? Aldrig. En nyväckt dröm kan vara lika stark som en livslång önskan. Och nu var den även min, drömmen om att bli författare. I maj i år blir den verklighet.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Får det lov att vara en författardröm? Nej tack, det är bra så.

  1. Jenny Fikke skriver:

    Vad roligt, lycka till! Jag känner samma längtan nu. Själv ville jag aldrig bli författare, men jag saknade den där boken. Jag letade alltid efter den där boken när jag köpte böcker eller var på biblioteket, men jag hittade den inte. Kanske var det för att jag någonstans inom mig visste vad den skulle innehålla. En resebroschyr fick mig att börja skriva, det var som om jag hittat kulisserna till historien.

  2. Birgitta Gunnarson skriver:

    Vad kul att läsa, Pia! Jag tillhör också dem som aldrig drömt om att bli författare. För min del ”brakade det loss” när tre av mina barn startade en skrivarklubb som jag – lite tvekande – anslöt mig till. Skrivglädjen formligen exploderade. Det är fem år sedan, och numera undrar jag varför i hela världen jag utbildade mig till sjuksköterska…:-) Ser fram emot att läsa din bok!

    • Pia Kask skriver:

      Tack Birgitta! Och vad häftigt med en skrivarklubb! Kan tänka mig att det var roligt att vara flera stycken, vilken pepp😊
      Har du gett ut något än, eller är du på gång?
      Lycka till i fortsättningen!💖

      • Birgitta Gunnarson skriver:

        Nej, mitt första manus fick jag ”ett gäng” refuseringar på. 🙂 Men det går ju inte att sluta skriva ändå… Är precis på gång att skicka mitt andra manus till Litterära Konsulter för att eventuellt få lektörsläsning av en av deras blivande lektörer. Har förstått att konkurrensen är hård, så det är bara att hoppas…
        Skriva kommer jag fortsätta med, hur som helst. Det är ju så roligt!
        Tack för pepp! ❤

        • Pia Kask skriver:

          Precis så är det, sluta skriva är helt enkelt inte ett alternativ😉. Och ta hjälp av lektör är både bra för manuset men också för självkänslan, det finns alltid något bra i texten och att få höra det av ett proffs (eller blivande!) är fantastiskt roligt, liksom det är viktigt att få grepp om svagheterna. Lycka till!💖

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s