Om att skriva blint

Jens Mattsson

När jag började berätta för folk att jag skulle få en bilderbok utgiven så frågade alla, ganska naturligt, om jag hade illustrerat den med. Jag fick ju svara nekande, att det hade jag inte. Jag hade bara skrivit ett manus och skickat in, för jag trodde mig inte om att kunna göra manuset rättvisa i bildform. “Men är inte det svårt?”

Jo, skitsvårt. En bilderbok är ju i sig själv ett multimedialt format, eftersom det är både text och bild i samspel. Samtidigt är det, om inte det är samma person som gör text och bild, två olika kreativa krafter som släpps lös och som ska röra sig i samma riktning.

Alla som har sysslat med något slags kreativt utlopp har upplevt det märkliga fenomen som uppstår när man har tydliga ramar för en uppgift. Hur fantasin plötsligt lägger i en extra växel för att förvrida ramarna och spränga dem, samtidigt som man som i ett slags läpparnas bekännelse ändå behåller dem. Andra gånger så upplever man ramarna som kvävande och det blir rent av omöjligt att skapa något inom dem.

Ett bra bilderboksmanus ska ha en tydlig idé men vara fattig på detaljer så att bildskaparen har en möjlighet att både tolka texten, genom illustrationerna, men också att ge berättelsen en extra dimension. Det är som det här exemplet:

Där står storebror mitt i salen och ser liten ut i sin alldeles för stora gula sjukhuspyjamas i det svaga gråa höstljuset.

Där står storebror och ser liten ut.

Den övre raden är tydlig och väldigt detaljerad. En illustratör som ska ge liv åt den gör i princip bara en fylla-i-övning och riskerar att kräkas och dö av tristess. Där är ramarna alldeles för tydliga och svåra att frångå. Den nedre raden ger ju en ocean av möjligheter till att tolka och skapa och göra en bild som står i kommunikation med de andra bilderna i boken helt på illustratörens villkor. Här utgör texten i sig en tydlig ram som ändå bjuder på oändliga möjligheter.

Så det du gör när du skriver som jag gjorde, det vill säga utan en speciell illustratör i åtanke eller redan i samarbete med, är att försöka koka ner texten till det renaste för att lämna så fritt som möjligt för bildskaparen.

Om jag lyckades får ni fråga Jenny om, men jag upplever att frågorna när vi har bollat texten fram och tillbaka mest har handlat om huruvida jag eller vår förläggare redan har haft några bildidéer eller visioner för enskilda uppslag innan hon satt igång att teckna. Naturligtvis har jag haft det, men jag skulle säga att i 99% av fallen har Jennys lösningar varit långt mycket bättre än vad jag hade gjort och jag är sjukt glad att det är just hon som har gjort dem. Ska försöka få fram lite att visa för er, men än så länge får ni ge er till tåls. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att bilderna är magiska. Jag är ju bara ganska jävig.

Annonser

Om Jens

Jag heter Jens och är författare av bland annat bilderböcker.
Det här inlägget postades i Jens Mattsson. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om att skriva blint

  1. Vad kul att läsa! Jag har precis börjat jobba på en barnboksidé som jag bara inte kan släppa, och har funderat just på det där med illustrationer. Jag tänker mig en målgrupp på 6-8 år så då blir det lite mer text och mindre bilder, men helt klart bra att ha i åtanke att lämna mycket åt illustratören att tolka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s