Gästbloggare: Petronella Simonsbacka – När ens liv ska bli läsvärt

gygciye

Det som är nära, nära är känsligt, känsligt. För känsligt. Att dela med sig av det egenupplevda under skönlitteraturens täckmantel tycker jag är idealiskt. Det finns en frihet i att kunna säga att min berättelse är skapad i min fantasi. Visst, livserfarenheterna har man ju med sig och berättelsen kanske är ”inspirerad av”, men den är ändå inte sann. Det är bara en berättelse som jag som författare väver ihop för att roa, oroa och skapa en läsupplevelse. Ändå har jag lagt ner mycket tid på att skriva rent självbiografiskt. Mot min vilja och utan större hopp om att finna ett förlag som är villigt att satsa har jag skrivit om min egen cancerresa. Jag gör det för att jag känner att min resa, trots att den inte är unik, är viktig att berätta. Jag gör det för att jag tror att berättelser som min behövs.

Min cancerresa handlar inte främst om mötet med döden. Mest handlar den om att överleva och hur cancern förändrade mitt sätt att se på livet. Innan sjukdomen var jag en ambitiös läkarstudent. Nu jobbar jag inom kriminalvården och har nyligen författardebuterat med kärleksromanen ”Nytt liv sökes” som släpptes av Saga Egmont förlag strax före jul. Det är en fiktiv berättelse, men den innehåller miljöbeskrivningar av platser jag sett på riktigt och berättelser om bland annat barnlöshet, som jag kan relatera till eftersom jag har upplevt det själv. Trots mina egna erfarenheter och inspirationen från mitt eget liv är det huvudsakligen en berättelse vävd av min fantasi, skriven för att roa och oroa läsaren en stund. Och Gud så mycket enklare det är att kunna säga rakt ut: Detta är fiktion, påhitt, en skröna, kalla det vad du vill. Poängen är att det är inte JAG på samma sätt som berättelsen som jag kallar ”Livshungrig”. Den börjar med att jag står framför spegeln, dagen före den stora bukoperationen som så småningom skulle leda till en cancerdiagnos.

Att stå och betrakta sig själv i en spegel känns för övrigt som betydligt mindre av en kliché när det faktiskt var det som hände. Jag stod där och tog en rejäl titt på mig själv innan jag tog en selfie rätt in i spegeln. Det var sista bilden innan cancern. Det var där resan började. Den slutar med att jag finner ett nytt sätt att tänka kring mitt liv, nya visioner och helt andra drömmar. På gott och på ont förändrade cancern mig. Det stora C:et blev en karaktär i mitt drama, på samma sätt som det tidigare figurerat i andras cancerresor och kommer att drabba människor som idag är friska.

Det är något särskilt med det självbiografiska. Det är extra jobbigt att läsa om, mer berörande, mer besvärligt, mer irrelevant för den som inte bryr sig … Det självbiografiska är större på så många plan och dessutom mycket svårare att skriva. Det händer att jag sörjer att min lilla berättelse från verkligheten ännu inte har hittat en förläggare. Det händer också att jag i smyg gläder mig åt det. För mitt liv och min upplevelse är ju inte bara min egen. Det finns och fanns många andra människor runt omkring mig, människor som kommer att tycka, tänka och ha åsikter om min cancerresa. Det engagemanget går bortom att bara gilla eller ogilla en bok man läst. När det är självbiografiskt så gillar och ogillas JAG. Min livsresa. Inte författaren Petronella Simonsbacka, utan jag den lilla, lilla människolarven som fick cancer. Det finns dagar då man inte vill utsätta sig för att ge ut boken. Ändå skulle jag aldrig ha skrivit den om det inte var för att jag ville att den skulle bli läst. Och jag skulle aldrig ha skrivit den om jag inte genuint trott att den behövdes. Böcker om överlevnad är viktigt, för vi dör bara en gång, men vi överlever i regel en hel del på resan mot det slutliga slutet.

Den egna känsligheten och utsattheten i att vara ärlig om svårigheter är inte de enda orsakerna till att jag tycker att det är svårare att skriva självbiografiskt än fiktivt. Ett annat problem ligger i redigeringen och bearbetningen av manus. Det är inte så lätt att skriva till 10 000 ord på en självbiografiskt berättelse, för att den borde bli längre, eller att lägga till något spännande moment när berättelsen tappar i tempo. Det är en svår konst att skriva självbiografiskt och samtidigt läsvärt.

Petronella Simonsbacka

em8no30

En reaktion på ”Gästbloggare: Petronella Simonsbacka – När ens liv ska bli läsvärt

  1. Pingback: Gästar Debutantbloggen i dag! – Petronellas Författarliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s