Telefonskräck: Att skriva utifrån ett minne.

Jag har förut berättat om att jag samlar på scener och om att jag ibland skriver utifrån minnen. Nu tänkte jag ge er ett dagsfärskt exempel på hur jag jobbar med mitt skrivande.

Den scen jag arbetar med just nu kommer från ett minne som kom till mig på bussen i morse. Jag satt och tittade på hur mina medpassagerare satt och tittade på sina telefoner. Då började jag fundera över hur det skulle gått för mig om jag var tonåring idag. Som barn hade jag en grymt jobbig telefonskräck. Jag vågade inte ringa någonstans och om jag tvingades att prata i telefon sa jag minsta möjliga.

Minnet är så här: En dag ringer telefonen hemma hos oss. Jag måste svara eftersom min mamma har händerna fulla av deg. Det är en kompis storasyster som ringer. Jag har dagen innan varit hemma hos dem och vi bakade sockerkaka. Till saken hör att den här kompisen är en ny kompis och jag vill så gärna bli vän med henne. Att hennes storasyster ringer till mig är någonting fantastiskt. Storasystern vill ge mig receptet på sockerkakan vi bakade och frågar om jag har penna och papper. Jag letar hysteriskt. Storasystern pratar och pratar och säger receptet och jag låtsas att jag har hittat penna och papper. Låtsas att jag skriver ner allt som hon säger. När hon är klar tror jag att jag har klarat mig men då ber hon mig läsa upp receptet. Jag försöker febrilt komma ihåg. Telefonen är helt hal i handen av svett. Det slutar med att hon tröttnar och lägger på.

Nu när jag skrivit ner mitt minne börjar jag fundera över hur jag kan använda mig av det i en text. Jag prövar att skriva den som dialog

Ring!
Jag stirrar på telefonen.
Ring!
– Svara då, ropar mamma. Hon står i köket och har händerna i en bulldeg.  
Ring!
Telefonen har samma färg som degen
Det kanske slutar snart.
Riiiing!
– Hallå?
– Hej hej! Det är Roberta, Katrins storasyster. Tänkte att du vill ha receptet på kakan?
– Va?
– Kakan vi gjorde. Du tyckte om den sa du och ville ha receptet.
– Ja?
– Har du papper och penna? För jag har bara receptet i huvudet så jag kan berätta det för dig, har du det eller? papper och penna?
– Öh.. mmm.
– Då så, 3 deciliter mjöl…

Jag tycker det börjar bra men att dialogen blir ganska tafatt allteftersom då jaget inte säger så mycket. Så jag testar att skriva scenen utan dialog och tänker mig jaget som en 13-årig tjej. Jag fokuserar på känslan som jaget har, telefonskräcken blandat med glädjen över att en äldre tjej ringer.


Ring!
Jag stirrar på telefonen.
Ring!
– Svara då, ropar mamma. Hon står i köket och har händerna i en bulldeg.  
Ring!
Telefonen har samma färg som degen
Det kanske slutar snart.
Riiiing!
Jag lyfter försiktigt på luren Hallå? Det är Karins storasyster som ringer till mig och frågar om jag vill ha receptet på sockerkakan. En tjej i nian ringer till mig.
Försöker leta efter en penna på bänken samtidigt som jag håller luren hårt mot örat för att inte missa vad hon säger. Hittar ingen penna! penna? penna?
Där, äntligen! Vad sa hon nu? En deciliter mjöl? Jag försöker skriva på handen men pennan vill inte. Jag trycker tills det gör ont.
Hon frågar om jag har skrivit ner allt och jag säger att det har jag. Tack så jättemycket. Är du säker, säger hon och vill att jag ska läsa upp receptet. Skit också! Luren känns kladdig av svett. Mjöl, hur mycket mjöl vad det?

Så här kan jag hålla på och skriva om en scen flera gånger. När jag är nöjd med den brukar jag spara den för att kanske ta fram den vid ett senare tillfälle och skriva om igen. För varje gång jag skriver om texten blandas hittepå med minnen.

Mårten Melin sa en gång på en föreläsning att han använder sig av minnen blandat med påhittat. Det som är bra med det är att ingen mer än han vet vad i texten som är påhittat eller självupplevt. Det tycker jag känns skönt att tänka på. Jag kan skriva om personliga upplevelser men utan att vara rädd för att lämna ut för mycket.

Den ursprungliga känslan som minnet väckte bör dock finnas kvar, det är kärnan, sedan kan omständigheterna vara hur påhittade som helst så länge känslan är sann. Eller vad är sant och inte? Jag märker att ett minne är flyktigt och förändras för var gång jag berättar det. Innan jag skrev ner telefonskräckminnet som text har jag ju tänkt igenom det på bussen. Det hann ändra sig på den lilla tiden. Allt i det är inte sanning. Men vad som är påhittat eller inte, det behåller jag för mig själv.

Annonser

Om Ina Lagerwall

Debuterar med Vi går varvet som kommer ut på Rabén & Sjögrens förlag sommaren 2019.
Det här inlägget postades i Debut, Ina Lagerwall och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Telefonskräck: Att skriva utifrån ett minne.

  1. Ina Lagerwall skriver:

    Hej! Intressant! Nu fick jag massor av idéer för att jobba vidare med. Vilken bra idé att skriva ihop text ett och två, ska genast testa det. Vad spännande att det även väckte tankar hos dig, hoppas det inspirerar till något! Tusen tack för att du läser och delar med dig!

  2. Ylva Rosen skriver:

    Spännande! Jag läste nyss Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, jättebra debut! Den kallas autofiktiv roman och jag undrar vad som är sant, för det känns väldigt självutlämnande och äkta, men som tur är så behöver man ju inte veta det, precis som du säger.

    • Ina Lagerwall skriver:

      Bra lästips! Nej man behöver ju inte veta och jag tänker även om boken är klassad som biografi är minnet som sagt selektivt och flyktigt. Vad som är sant eller inte är oviktigt, men det ska kännas sant när man skriver och läser det.

  3. H.E.R. skriver:

    Ett roligt inlägg att läsa! Alltså inte ångesten över telefonsamtalet, men tanken om att experimentera med olika sätt att skriva en scen.

    För mig kom känslan bättre fram i den första; på något vis det där när man under ett telefonsamtal försöker samla sina tankar medan den andra babblar på och frågar en massa frågor och man hinner inte med. Kaoset av sådana situationer kom fram i den första versionen. Samtidigt tyckte jag också om den andra versionen – men kanske de kunde också fungera ihop? Dialogdelen först, då karaktären inte hinner fundera så mycket, och i slutet av dialogen kommer alla skräckslagna tankar på en gång.

    Som sagt, ett intressant och roligt inlägg att läsa! Väckte helt klart många tankar hos mig. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s