Jag känner igen mig

Gestaltning sägs vara det svåraste en författare har att jobba med. Jag arbetar jättemycket med Show, don´t tell. Gestalta och visa, inte beskriva och berätta. Gestaltning är det som får dig att se bilder när du läser en text. Det gäller att visa tankar och känslor istället för att berätta dem.

När jag skriver en scen börjar jag med att ta en ögonblicksbild. Ungefär som ett foto som jag kan gå in i. Ett foto som är flexibelt i tid och rum, som utspelar sig i kanske bara några sekunder och på en helt annan plats i en annan tid. Så stiger jag in där i fotot, går på det blanka golvet i korridoren med mina kängor. Får en knuff i sidan av en kille i nian. Stop! Så går jag ut ur scenen. Jag stannar aldrig länge. Det är de små blinkningarna, ögonblicken, som är de intressanta. Den där sekunden kan jag gå in i en karaktär. Bli 13 år, vara i en högstadiekorridor. En blinkning sedan är det borta. Efter det sätter jag mig framför datorn och försöker visa det jag sett. Hur känner karaktären? Vad drömmer hen om?

Högstadieskolan i Vi går varvet är sparsamt beskriven. Läsaren får veta att skolan är av tegel och att den har stengolv. Samt att man kan gå runt en atriumgård. Inte mer än så. Detta för att läsaren ska kunna se sin egen högstadieskola och skapa egna bilder. Det behövs ingen beskrivning av en högstadieskola, vi har alla gått på en, vi har alla en egen bild. Här är det läge att lämna miljöbeskrivningen åt läsaren för att inte störa. För att jag som författare inte ska lysa igenom.

Vid andra tillfällen kanske det är läge att ge en tydligare miljöbeskrivning om det är en miljö som är speciell. Liv i Vi går varvet får följa med en äldre kille till ett lager utanför en industri, ett tält de kallar Röda tältet. Här är det nödvändigt att beskriva miljön då den är speciell. Jag väljer att beskriva miljön på ett sätt som speglar Livs känslor. I kapitlet om Röda tältet har jag medvetet använt mig av flera olika sinnen för att få en levande beskrivning. Färgen röd som liknelse för blod, ljuden och känslan av instängdhet. Liv känner spänning som övergår i skräck. Här är miljöbeskrivningen viktig och har ett syfte att visa Livs känslor.

Första gången jag förstod att jag hade lyckats med gestaltningen var när en 50-årig man som läst min text sa: jag känner igen mig. Texten han hade läst handlade om en 12-årig tjej som försöker passa in i ett sammanhang men misslyckas totalt. En känsla som han kunde koppla till sitt liv och känna igen. Han kunde gå in i scenen, leva sig in i den och skapa den till sin egen. Tid och rum spelar ingen roll, vi kan röra oss fritt i tanken, visst är det häftigt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s