Första recensionen.

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Nya mejl i inkorgen genererar olika reaktioner hos undertecknad. Alltifrån trötta suckar över orderbekräftelser i tre exemplar,

(raden ”TACK FÖR DIN BESTÄLLNING!” i fet 48-punkters storlek som dyker upp mitt på skärmen en millisekund efter att jag tryckt på ”genomför köp” kan ju förvisso lätt missas…om man skulle råka tvärsomna precis i samma sekund).

Till glad pepp över oväntade happenings och inbjudningar:

 (”Välkommen på gratis heldagskurs i foto med mobil, och du får lära dig hur du tar snygga selfies, hälsar Hyresgästföreningen!” Jo, det är sant. Dessutom bjöds på fantastiskt god lunch och fika. Och det var skitkul. Även om det fanns vissa begränsningar i råmaterialet för exakt HUR snygga selfiesar det gick att ta, för mig i alla fall).

Sedan finns mejlen från förlaget. De brukar oftast generera en lätt pulshöjning och en mix av känslor…

(”Förslag till framsida” Tjoho, vad spännande!  ”Version 12 med nya förslag från redaktören”. Kul. Typ. Eller ”Inbjudan till bokmässan”, åh, hoppas sommaren går jättejättejättefort i år! Och VAD ska jag ha på mig? Mirijam, har du några tips, tankar och funderingar? 😉)

Häromdagen kom det ett sådant mejl där ämnesraden löd ”BTJ-recension”. Jag skulle kunna skriva att den allra första reaktionen, antagligen utsänd från reptilhjärnan och därför varken förankrad eller överhuvudtaget genomlyst i resten av hjärnan, liknade den man får när man sprättar upp kuvertet från landstinget och ser att det inte alls var en enkät om något som ingen människa ändå kommer att sammanställa hela vägen till åtgärd utan en kallelse till cellprov. Men då exkluderar jag ju hälften av jordens befolkning eftersom manliga läsare av den här bloggen inte för en sekund kan förstå hur den känslan känns. Så jag nöjer mig med att säga att vid den där första anblicken av ämnesraden i mejlkorgen kändes det… lite jobbigt.

BTJ är, enligt Wikipedia, ”ett svenskt företag som levererar medieprodukter och informationstjänster till professionella användare, framförallt kunskaps- och forskningsverksamheter såsom bibliotek, universitet, företag och organisationer.”
De flesta, eller jag vågar nog sträcka mig till att säga att i princip alla, som drömmer om att ge ut en bok mycket väl vet vad BTJ också gör, nämligen recenserar nyutgivna böcker. För att till exempel biblioteken ska få en uppfattning om huruvida författarens månader och år av blod, svett och tårar genererat ett litterärt verk värt för dem att köpa in och ställa upp på hyllorna.

Tanken på kommande recensioner är något som stört min nattsömn allt oftare den senaste tiden, i takt med att boksläppet rycker allt närmare, och den eventuella (för BTJ recenserar inte allt har jag hört) bedömningen från ovan nämnda företag är särdeles ångestframkallande. Samtidigt tycker min förnuftsdel att jag ska sluta gnälla och be a woman. Refusering på refusering på refusering har passerat min inkorg genom åren utan större sammanbrott, de senaste tjugo- eller trettiotalet gav knappt djupare reaktioner än ovan nämnda orderbekräftelser eftersom man vänjer sig till slut och accepterar tingens ordning inför likväl standardiserade ”Nej tack” från förlag som kallelser till cellprovtagningar. Så vad är väl en recension när väl bokuslingen äntligen har lyckats kränga sig ut ur byrålådan? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar!

Och ändå. Samtidigt som insikten att en främmande människa, ett läsproffs, inte bara ögnat igenom min text utan också ansträngt sig för att utveckla en åsikt om den är lite som känslan inför första nerförsbacken i Lisebergsbanan, uppstår ändå impulsen att radera mejlet utan att öppna det. Som tur är får även då förnuftsdelen övertaget.
”Hallå, du har ett förlag som tror på den här berättelsen. Akademibokhandeln har köpt in den centralt. Och i värsta fall kommer det ändå säkert finnas en läsarskara därute som tycker att BTJ har fel, om det värsta nu inträffat och Bestraffaren blivit toksågad av dem.”
Så jag öppnade mejlet. Och den bifogade filen med recensionen. Och gick runt med ett fånigt flin i ansiktet resten av den dagen. (För min mobiltelefons allmänna välbefinnande avstod jag dock från att praktisera mina nyvunna selfiekunskaper just då, det fanns ingen anledning att i det läget testa den yttersta gränsen för universums välvilja).

Vad sa de då, BTJ? Eftersom jag inte är helt hundra säker på att jag får tapetsera sociala medier med explicita citat ur recensionen riktigt än (det är mycket med datum och sånt i den här världen och det är allvarliga saker) så väntar jag tills jag fått klartecken och svar på den frågan från förlaget, men jag tar mig i alla fall friheten att lägga ut vad Caroline på HOI förlag skrev i mailet: ” Vi har fått in en jättefin recension från BTJ på Bestraffaren. Stort grattis och glad påsk.”  

Glad påsk? You bet ya! 😉

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Första recensionen.

  1. Birgitta Gunnarson skriver:

    Jag älskar ditt sätt att skriva! 🙂 Kommer garanterat att vilja läsa din bok! Och stort grattis till en fin första recension!!

    • Pia Kask skriver:

      Tack en miljon!❤️😁 Då hoppas jag du gillar boken, för språket känns nog igen😉, det är svårt, ja nästintill omöjligt att ändra på (jag har försökt men det tog bara några meningar så blev det som det brukar ändå…😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s