Gästbloggare: Maria Broberg

Maria Broberg
Foto: Josefine Laul

Jag tror att de allra flesta skönlitterärt verksamma människor känner igen sig i dubbelheten som tycks komma med skrivandet – pendeln som svänger mellan storhetsvansinne och avgrundsdjup förtvivlan. Geniet, skriver Elisabeth Rynell i Skrivandets sinne, är ett geni ”i snabbt förbiilande sekvenser som för några ögonblick trollar bort den värdelösa skit som sitter och fruktlöst sliter i sina hårtestar.”

En nybliven bekant råkade höra att min debutroman kommer ut på ett av de Anrika Förlagen nästa år. ”Då har du några manus i byrålådan”, konstaterade han. Jag skakade på huvudet, berättade att detta är det första jag har skrivit. Han satt tyst en stund, och frågade sedan om jag visste att blott en promille av alla de spontanmanus som kommer in till de Anrika Förlagen blir antagna. Jag hann inte svara innan han ställde nästa fråga – beundrande snarare än elakt – men den träffade mig ändå i hjärteroten: ”Vad fan har du gjort som är så bra?”

När jag antogs av det Anrika Förlaget drabbades jag med full kraft av något som brukar kallas ”bluffsyndromet”. Det är så det kallas, känslan av att inte förtjäna sina framgångar. Under några underbara timmar var jag upprymd och glad och drack mig onykter på champagne, men baksmällan och självtvivlet kom som ett brev på posten.

Några veckors ångest följde. Jag var livrädd innan det faktiska kontraktet skrevs. Jag tänkte att förlaget skulle inse att de hade förhastat sig, att de hade läst slarvigt. De skulle förstå att manuset i själva verket var värdelös skit fäst på papper. Jag har också tänkt att det inte var någon märkvärdig prestation alls – att det Anrika Förlaget ger ut debutanter lite på godtycke. Eller att det handlade helt om tajming, tur och tillfälligheter; eller som en annan person frågade: ”Är det så att de antog dig för att det ligger i tiden med norrländsk litteratur?”

Jag inbillar mig att hårt arbete mildrar effekterna av bluffsyndromet, att det blir annorlunda när man har kämpat i motvind. Omskrivningar, nya manus, utedass tapetserade med refuseringsbrev. Dessa författare och debutanter har, likt Rocky Balboa i Rocky III, försvarat titeln, gjort sig förtjänade, visat sig dugliga. Did my time, took my chances / Went the distance, now I’m back on my feet, som Survivor sjunger i samma film. Men när man glider igenom, sömlöst. När det tar exakt fyra veckor innan det Anrika Förlaget ringer och berättar att de vill ge ut ens bok, om en är intresserad vill säga. Inga diskussioner, inga omskrivningar och nya inskick – bara ett positivt antagningsbesked, mitt i pendelrörelsen mellan storhetsvansinne och avgrundsdjup förtvivlan. Det känns svårt att motivera, och att det ligger en tung bevisbörda i boken – i så fall måste den ju vara bra. Och samtidigt: den gnagande känslan av att den faktiskt inte är någonting annat än ordinär.

”Det krävs en lite störd personlighet för att vara beredd att stå ut med känslan av att ha gjort något medelmåttigt, och samtidigt tro sig om att kunna skapa något storslaget”, konstaterar Lyra Ekström Lindbäck – numera Koli – i Skriva nummer 4/2016. Kanske är det alltså så att det hör författarlivet till, den här känslan av att vara bluff. Att det hos många av oss samexisterar en smärtsam medvetenhet om ens bristande genialitet, och den hybris som driften att skriva en roman förutsätter.

Nu, ett knappt halvår senare, har det hela landat en smula. Jag känner mig lite mer avslappnad, tillfreds med att jag nog har jobbat för det här, ändå. Jag har ju ägnat en livstid till skrivande. Kontrakten är påskrivna och jag har påbörjat redigeringen med min förläggare. Jag läser igenom och skriver till, ibland kan jag till och med tänka att det jag har gjort är bra. Riktigt bra. Kanske rentav nyskapande och genialiskt, i snabbt förbiilande sekvenser av storhetsvansinne.

För det mesta står jag dock där med precis samma fråga som tidigare.

Vad fan har du gjort som är så bra?

(PS: Jag romandebuterar på Norstedts nästa år. När jag inte skriver ägnar jag mig åt kommunikation och politik. Jag hittas på instagram.com/mariagerdbroberg eller www.mariagerdbroberg.se.)

Annonser
Det här inlägget postades i Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästbloggare: Maria Broberg

  1. Mirjam skriver:

    Vilket välskrivet och intressant inlägg. Har också tänkt en del på det där på sistone, på hur jag skulle reagera om (eller jag menar NÄR, hehe) jag debuterar. Kan tänka mig att det är en inte rakt igenom lycklig känsla, utan också ångestfyllt att det man kämpat med plötsligt ska få ett eget liv och (förhoppningsvis) läsas av massa människor. Skönt att du har landat och kan glädjas mer åt det nu. För det är ju fantastiskt! Ser fram emot att läsa din bok!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s