Jag vill tacka… eh, mamma?

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Redigeringen av manuset börjar bli klart när jag sätter mig ner med ett tomt dokument framför mig. Eller ja, nästan tomt. Högst upp på sidan, i mitten, står ett ensamt litet ord.

Tack

Jaha, och nu då? Vilka människor ska tryckpressen låta föreviga på den här sidan tro? Ett käckt ”tack alla, ingen nämnd och ingen glömd!” hade ju gjort jobbet snabbt avklarat, men det känns ju lite… futtigt?

Min mormor och jag brevväxlade från att jag lärde mig skriva tills att hon dog. Jag har kvar ett vykort som hon skickade i mina tidiga tonår och med hennes karaktäristiska handstil står det – nästan uppfordrande som att hon fått en idé som bara måste skrivas ner och meddelas mig med detsamma:

Mirre! Jag vet vad du ska bli när du blir stor! Journalist! Du skriver bra och tänker snabbt!”

Jag hittade vykortet hundra år senare när jag faktiskt hade blivit journalist, men utan något minne om mormors hetsiga plan för min framtid. Men ett tack ska hon väl ändå ha? Och så Juno såklart, barnet som sov så dåligt att jag faktiskt fick skriva den här boken. Men då måste ju hennes storebror också få ett tack, annars blir det orättvist.

Tack mormor, Juno och Sigge.

Hm. Ja det går ju inte snabbt det här direkt. Vilka mer har varit en del av detta? Alla på förlaget ska ju ha massor av tack, frågan är ju bara om jag skriver ett allmänt riktat till alla, eller om det ska vara mer personliga hälsningar i stil med, ”tack till min redaktör Elin på Ehrlin publishing som…”.

Och så mitt i detta så kommer jag på att många böcker faktiskt dedikeras till någon också?! Har alltid gillat det, att öppna en bok och mötas av ett ”Till David. För ditt tålamod och alla goda kakor”, och så ser jag framför mig hur författaren har suttit på sin kammare och skrivit på sin bestseller medan David tålmodigt har lekt med barnen och bakat kakor. Men det där kak-tacket, får den/de personerna även vara med på tack-sidan då? Eller måste jag välja om de ska vara först (men få minst utrymme) eller sist (men få lite mer utrymme?).

OCH TÄNK OM JAG GLÖMMER NÅGON!?!

Det är ju tydligt att det är mycket jobb med att knyta ihop de sista lösa trådarna, det är det. Men roligt hela vägen i mål. Så länge jag inte glömmer någon. Vem skulle finnas med på tacksidan i din bok?

Det här inlägget postades i Debut, Mirijam Geyerhofer, skrivkramp. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag vill tacka… eh, mamma?

  1. Sånt där kan jag sitta och fundera på när jag prokrastinerar mitt skrivande… Min man är given, eftersom det var han som fick mig att återuppta skrivandet för ett par år sedan. Annars vette tusan… Vilka har egentligen haft en roll i att just DEN HÄR boken blev skriven liksom? Skitsvårt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s