Alla har gjort det.

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Inte bara deckarförfattare. Det vill säga, alla författare har dödat. Ja, alltså inte levande varelser, med våld och utanför lagens råmärken, men väl textbitar, stycken, ett eller flera kapitel eller rentav hela manus. Kill your darlings, är ett uttryck man som aspirerande författare stöter på rätt ofta i början av skrivlivet då frågorna är många och svaren oftast desamma. Texten måste trimmas, skärskådas och vässas. Och du måste lära dig att stryka, inte skjortkragar utan ord och hela meningar. Att då mitt i redigeringen upptäcka att den där dialogen eller det oväntade mötet mellan hjälten och hjältinnan, som kändes så oerhört fyndig och stjärnbestrött, lika gärna kan få läsaren att famla efter skämskudden kan väcka rätt starka känslor. För det är då man måste göra det. Lära sig döda sina älsklingar.

Vissa har en pragmatisk inställning till att skära bort stora stycken i den egna texten. Det är bara ord och meningar liksom. Det är bara att skriva nya som passar bättre. Andra försöker med alla medel intala sig (och förlagsredaktören) att det där stycket är oumbärligt i manuset, ja hela berättelsens existensberättigande hänger nog på den där passagen. De senare brukar dock vittna om att det trots allt går lite lättare för varje gång. Och man behöver ju faktiskt inte radera texten och tömma papperskorgen i datorn, det går alldeles utmärkt att skapa en slaskmapp på hårddisken och fylla den med darlings som kanske en dag kan återupplivas i en ny och mer passande omgivning.

Manuset som till slut blev min debutbok (nu är den tryckt så jag kan skriva det i förfluten tid, yeah!) innehöll också från början en hel del älsklingar som jag tvingades begrava längs vägen. En speciell roadkill var en hel karaktär, en som tog stor plats, och vars närvaro jag hade tänkt skulle finnas kvar även i uppföljarna. I tankarna hade jag redan gått igenom flera scener med den här karaktären, och som jag tyckte skulle fungera utmärkt i kommande böcker, varför jag fortsatte planera för hans utveckling i förhållande till huvudkaraktärerna under tiden manuset gjorde sitt första varv bland förlagen. Ett av dessa svarade rätt snabbt och var intresserade men… en omfattande bearbetning efterfrågades om kontakten skulle fortsätta. Vilket på ren svenska översattes till ”Skriv om hela premissen så att manuset byter genre.” Jag behövde inte många minuter på mig för att bestämma mig, och mejlade tillbaka med vändande megabyte att ”Jag gör´t!”

Är jag då en osedvanligt hänsynslös författare? Som dödar älsklingar på löpande band, som slaktar min egen text och skriver vidare utan att någonsin se tillbaka? Nej, även jag har slaskmappar på datorn, (den största innehåller cirka 400 (!!) sidor text från mitt första, ännu outgivna, manus och vissa av darlingarna som hamnade där kommer jag aldrig att ge upp hoppet om) och vissa scener strök jag förvisso med en viss saknad. Men när jag bytte genre, och drog upp riktlinjerna för hur omskrivningen av manuset som till slut blev boken Bestraffaren skulle genomföras, insåg jag snabbt att en av karaktärerna inte längre fyllde någon funktion alls för berättelsen längre. Han måste dö helt enkelt, utan att någon knappt ens vetat om att han funnits.

Som läsare fäster man sig ibland vid karaktärer i böcker, så till den milda grad att man uppriktigt sörjer om de försvinner ur handlingen, och det kan kännas lika förtvivlat när man själv som författare tvingas göra det. Men den här karaktären tog jag livet av och raderade från manuset i kallt blod utan att tveka. Han fick inte ens en proper begravning i slaskmappen. För han var, som antihjälten Larry Underwood i Stephen Kings ”Pestens tid” beskrev sig själv, en inte särskilt trevlig kille. Jag har dödat och ändå saknat sådana darlings förut, men något gjorde det lättare den här gången. Kanske hade också jag till slut, i just det ögonblicket, insett att det är något författare gör och måste förhålla sig till. Att döda sina egna skapelser utan att varken sörja eller tveka med fingret på delete-avtryckaren.

Den enda som sörjde min utplånade karaktär var en tidig testläsare av de första kapitlen, och hon pratar fortfarande om honom ibland och säger att hon saknar honom, som om han en gång var en levande människa av kött och blod istället för en uppdiktad person, ja rentav bara en massa bokstäver sammanfogade i olika kombinationer. Texten jag avslutar med idag kan jag tyvärr inte ta cred för själv, den är hämtad ur en podd om en radiostation belägen i den fiktiva staden NIght Vale, men den är fin.

”When a person dies and no one will miss them, the mourning is assigned to a random human. This is why you sometimes just feel sad.”

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s