Gästbloggare – Johannes Vivers

När jag 2011 började skriva på en dystopisk framtidsroman, levde jag i den naiva tron på min medfödda förmåga. Ingenting var för tjusigt för att inte platsa i mitt manus, som kanske kunde bli kultförklarat bara det hittade rätt ögon hos rätt förlag. Klassisk dramaturgi? Ett fånigt mainstream-redskap, som gjort för att revoltera mot. Tydliga karaktärer? Tråkigt. Alla i min bok skulle vara mystiska och avslöja sina sanna jag först i slutet. Ett enkelt språk? För barn. Jag ville skriva de finaste orden jag kunde. Dagsmeja, sammelsurium och egenpåhittade konstruktioner som ”lavendeldroppande laserstrålar”.

Jag skickade in alstret till fem förlag och fick standarsrefuseringar tillbaka. Jaså? Kanske var mitt manus för djärvt? Eller så begrep de inte bättre. För att få svar på detta skickade jag manuset till en lektör, som på ett trevligt sätt slaktade det. ”Vad är konflikten? Vad är huvudpersonens mål? Varför vet vi inte vem huvudpersonen är? Vilka är det som mördas? Och varför så många, visserligen vackra men ack så högtravande, metaforer och liknelser?”

Ni vet alla vad som kommer efter högmod. Men fallet kändes inte smärtsamt utan snarare som en tillnyktrande örfil, som väckte mig ur min enfaldiga syn på vad som krävs för att skapa en förlagsattraktiv produkt. Om förlagen inte ger en kommersiell tummen upp hamnar nämligen ens pappersbebis i högen som förlagsmedarbetarna kallar ”ointressanta manus”, eller i värsta fall något värre såsom ”skithögen”.

Efter lektörens uppfriskande sågning såg jag mig i spegeln och konstaterade att jag varken hade verktygen eller färdigheterna för att kunna skriva ett bra manus. Än.

Jag bestämde mig för att sluta lita till magkänslan och gå metodiskt till väga.

– Jag köpte och läste ett antal skrivarhandböcker. Ett ljus började skönjas, ni vet, ett sådant som känns hoppfullt men som skvallrar om hur lite man kan om ett ämne.

– Jag anmälde mig till en skrivarkurs. Där lärde jag mig ännu mer, och det var nyttigt att för första gången visa upp texter för likasinnade och få konstruktiv kritik.

– Jag började skriva på ett nytt manus och insåg vikten av att utarbeta ett synopsis. När jag äntligen såg hela berättelsen sammanfattad, förstod jag att jag skulle komma i mål.

– Tillsammans med en vän startade jag podden Skrivdrömmar, som ett sätt att lära mig mer om skrivande. Podden har blivit populär bland aspirerande författare, men framför allt är den min egen lilla skrivarkurs dit jag återvänder för att repetera verktygslådan.

– När manuset var färdigt på ett grundstadium lät jag betrodda familjemedlemmar och vänner komma med synpunkter. Därefter skickade jag det till en lektör. Det tog ett halvår att fixa till lektörens kommentarer, men det var det värt. Framför allt var det nödvändigt för att lyfta manuset den där sista biten.

– Nu hade jag ett presentabelt manus, och efter att ha knåpat ihop följebrev skickade jag det till ett tiotal förlag. Jag fick en handfull standardrefuseringar, men också en del längre svar av karaktären ”Ditt manus är bra, men passar inte in i vår utgivning just nu”. Och till slut kom det positiva svaret, från Bokförlaget Mormor. En av förlagets lektörer ”gillade min text starkt”, men det tog ändå några sekunder innan jag förstod att det var ett erbjudande om att faktiskt ge ut mitt manus! 00000

Så, jag hoppas att denna min resa kan tjäna som inspiration. För att kunna skriva ett bra manus måste man jobba hårt och inte enbart tro på sin egen förmåga. Generellt sett gäller följande: Man måste ta sånglektioner för att bli en bra sångare, man måste gå på konstskola för att bli en bra konstnär, och man måste lära sig om skrivande och skriva mycket för att kunna skriva ett bra bokmanus. Genvägarna genom att enbart lita till rå talang är få och stängda för nästan alla. Det är den återkommande träningen och viljan att förbättras som bär en fram mot målet. Och nästan alla som är beredda att lägga ner arbetet som krävs, lyckas förr eller senare.

Vad som hände med mitt dystopiska framtidsmanus? Det ligger alltjämt och skäms på hårddisken. Vem vet? Någon dag dammar jag kanske av det och fixar till det. Och kanske vågar jag då skicka in det på nytt.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s