Nu rullar det på

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Dags att räkna in min första vecka som utgiven debutant, krascha ner i soffan och retrospektera. Ofta kan jag inte göra något lite sådär diskret halvt i skymundan utan när det väl smäller då hörs det över hela nejden. Eller åtminstone i den där jättestora byggnaden söder om järnvägen i Kalmar där jag skulle ha releasemingel dagen efter boksläppet. Men first things first.

Tisdagen, dagen då Bestraffaren släpptes lös, skulle inledas med intervju i radio P4 Kalmar på morgonen. ”Är det live?”, frågade en kompis. Bra fråga tyckte jag, som själv glömt ställa den i mejlet när jag svarade att det skulle bli jättekul och att jag jättegärna (för i cyberrymden kan ingen höra din puls stiga till fyrsiffrigt) skulle infinna mig i studion kl 07.00 på morgonen. En ögonblickskort lättnad vid tanken på att dom kanske tänkte spela in mitt darr-på-rösten-svammel först, redigera bort det värsta hummandet och mumlet och sedan sända en tajt och välartikulerad intervju på eftermiddagen. ”Klart dom kör live”, sa en annan kompis och hånlog åt min jagade blick och stelnande hållning. Och det gjorde dom ju förstås, programmet heter ju ”Morgon i P4 Kalmar”…

Det enda jag mindes när jag genomsvettig vacklade ut från radiohuset tre kvart senare var att programledaren var trevlig och ställde frågor jag inte alls hade förberett mig på. Men kul var det! Trots att den i princip enda tanken som bultade i huvudet under hela intervjun var ”sluta inte prata för guds skull, du har inte tid att tänka efter, det sitter folk och lyssnar därute precis i detta nu så svara för sjutton det är LIVE!” Och det där fungerar ju varje gång på något mystiskt sätt, för de allra flesta tror jag, så när det väl gäller så levererar vi. Vare sig det handlar om en radiointervju på din bokreleasedag eller att orka ge järnet över sista backkrönet på spinningpasset. Tydligen är jag bra på att fejka också. Inte nog med att jag ibland smyglättar på motståndet på spinningcykeln ibland i den där sista jävla uppförsbacken utan att någon ser det (och säg inget till ledaren), därutöver tyckte mina närmaste radiolyssnarkompisar att jag lät både avslappnad och helt naturlig… Bra att veta om författarkarriären självdör och behovet av medicinska sekreterare upphör, då kanske jag kan satsa på en egen variant av ”En röst i natten”. 😉

Dagen efter dagen D, det vill säga på onsdagen, var det dags för releasemingel med signering på jobbet. Jag nämnde ju i förra veckans inlägg att eftersom jag bokas ut på flera olika kliniker har jag massor av kollegor utspridda över hela sjukhuset, så en viss anstormning räknade jag kallt med när jag och mina fantastiska ”managers” (uttalas här med hårt g) dvs kollegor och dotter, på fem minuter packade upp böcker, alkoholfritt bubbel, visitkort, salta pinnar, roll-up, fruktkolor, bokmärken, pappersmuggar och skrek i munnen på varandra om vem som skulle göra vad och göra det nu. Och det blev en helt fantastisk uppslutning! Pennan glödde, massor med läsare ville gå hem och klura på who´s dunnit och en mängd mammor blev uppvaktade med spännande läsning igår på Mors dag. Över åttio stycken Bestraffare lämnades över med ett tjusigt bokmärke instucket bland sidorna! Alla som var där följer inte Debutantbloggen, men till er som gör det och var det, vill jag bara skicka ett supertack och en extra hård kram för att ni gjorde min allra första signering till en stund att minnas resten av livet!

Efter två följande och relativt lugna dagar med vanligt jobb, spridda personliga småleveranser till kollegor som inte kunnat delta i minglet på onsdagen och en hyfsat bra placering på pubens fredagsquizz (vi kom inte sist i alla fall 😊) var det dags att ladda för signering nummer två, på Akademibokhandeln i Kalmar på lördagen. Samma dag arrangerades ett hinderlopp i stan, och eftersom Kalmar har profilerat sig som en fullständigt motionstokig stad så räknades med att alla skulle gå man ur huse för delta i, eller beskåda det hela. Och det kunde ju generera två möjliga utfall för signeringen, antingen ägnar sig alla åt seriös shopping timmarna innan loppet startar och förhoppnings dräller in i bokhandeln och tjackar deckare. Eller flockas dom på stortorget direkt för att invänta hurtbullarna.

Det visade sig bli det senare, tyvärr. Men jag fick i alla fall heja glatt på de strökunder som villade sig in bland hyllorna, och en äldre gentleman och tillika docent stannade till och pratade en stund efter att ha köpt en av veckans snackisar (tyvärr inte min) och till slut hade jag signerat fyra Bestraffare. En av dem kändes lite extra fint i hjärtat att räcka över, då den hugade spekulanten efter rätt lång tvekan berättade att hen egentligen aldrig kommit igång med att läsa böcker överhuvudtaget, men efter att ha studerat baksidestexten på Bestraffaren så skulle hen i alla fall göra ett försök 😊. I värsta fall var visst syrran en riktig bokmal så det blev säkert bra hur eller hur i slutänden. Resten av veckan jobbade jag på att upprätthålla det glamourösa författarlivet genom att boka tvättstugan, dammsuga lägenheten och bjuda över en filmsugen kompis så att jag fick en ursäkt för att kolla på Venom för fjärde gången. Ja, ni fattar. Det här livet skulle jag lätt kunna vänja mig vid 😉.

Summering av första veckan i allmänhet och signeringar/releasemingel i synnerhet:

  1. Det är skitsvårt att hitta på något kreativt och framförallt omväxlande att skriva på försättsbladet. Jag har inga problem alls med fantasin när det gäller att skriva manus, snarare tvärtom, men en enda kort mening som hälsning till köparen av en signerad bok? Tvärstopp. Det är antagligen lättare att utföra experimentell hjärnkirurgi.
  2. Ta hjälp av kompisar att styra upp det hela är ovärderligt vid releaseparty/mingel med egna böcker, speciellt om man räknar med stor uppslutning och vill hinna ställa saker i ordning innan i lugn och ro. Dessutom är det skönt att ha någon att prata med om det blir en stund av stiltje och återhämtning (och hjälp att städa undan) på slutet.
  3. Jag försöker fortfarande hantera känslan av total surrealistiskhet över att vilt främmande människor blir jätteglada över att jag skriver mitt namn i boken de just köpt.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nu rullar det på

  1. Birgitta Gunnarson skriver:

    Vad härligt! 🙂 Grattis igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s