Drömmar.

Alla drömmer väl. Åtminstone på nätterna, men många av oss även på dagarna. Jag drömmer nog rätt många av dygnets timmar, om alla möjliga olika saker men just nu ofta relaterat till det jag skriver. Eller borde skriva på lite mer, nämligen del två i serien om Hannah Fors. Men även den nyss utgivna del 1 dröms det en hel del om. Att läsarna ska gilla den och att ingen av dom ska kunna räkna ut who´s dunnit, åtminstone inte förrän alldeles i slutet. Att den tryckta upplagan ska sälja slut så jag slipper känna mig som världens mest olästa författare.

Att en dag få se boken med en titel jag knappt kan uttala, som till exempel ”Kamea hoʻopaʻi”. Det är hawaiianska, och det är nu något att drömma om, att få åka till Hawaii och göra reklam för mitt skrivande. Eller ”Dialydd”, eftersom jag fått för mig att Wales också är ett ytterst trivsamt hörn av världen. ”Propinquus” blir värre förstås. Latin hörs väl mest numera på anatomilektionerna för blivande medicinska sekreterare så att de ska kunna tyda läkarnas mumlanden och svamlande i hörlurarna, och sätta lämplig diagnos på patienten.

Härom natten drömde jag att jag jobbade på förlaget som gett ut min bok, fast som det brukar vara i nattdrömmar i allmänhet och i mina i synnerhet, så var det mesta rätt surrealistiskt och helt uppåt väggarna, men i drömmen upplever man ju allt förstås som helt normalt. Alla böcker som trycktes där (ni fattar grejen, böcker trycks ju inte ens på själva förlaget…), kom ut i långa rader ur en gigantisk maskin och alla var perfekt inslagna i paket av neonrosa papper.

Jag hade till uppgift att visa runt en hel familj med aspirerande författare, pappa, mamma och två barn i tioårsåldern, och när jag förevisat hela tillverkningskedjan var familjen mycket nöjda och förklarade att de såg fram emot den dagen (i drömmen precis då underförstått att det i själva verket låg långt framåt i tiden) deras egen bok skulle komma utfarande ur maskinen inslagen i rosa papper. Jag gick närmare, lutade mig fram mot pappan och viskade ur mungipan: ”Ni kanske skulle satsa på att skriva färdigt boken först? Innan ni planerar tryckningen?” Sådär kan det gå till om nätterna i mitt huvud och den här gången var det inte speciellt svårt att tolka betydelsen av den här drömmen.

Mina figurer som befolkar del 2 i min bokserie, och framförallt alla som bara är med i just den delen, för att förvilla polisen, bli mördade eller bli misstänkta för mord, börjar förstås tycka det är hög tid för dem att få sätta igång. De vill höra knattret från tangenterna och se sig själva dansa runt på skärmen, få substans och kroppar, tankar och viljor och de tycker det är hög tid nu att få liv nu! Så det är väl dags att sluta dagdrömma och sätta igång och skriva, så jag åtminstone får sova ifred om nätterna. Alla ni andra, som inte har huvudet fullt av gestalter som vill ut kan ju med fördel fortsätta keep on dreamin 😊.

Istället för en bild som illustration till texten den här veckan så skickar jag med en liten musikhälsning (annonsen innan är bara några sekunder så passa på att sträcka på dig eller rulla med axlarna 😉) från Sofia, Zoran, Pavlo, David och allt vad dom heter (än så länge…), de där otåliga små rackarna.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s